Efter turnéer med Shout Out Louds och Johnossi släpper Nervous Nellie tredje fullängdaren Why Dawn Is Called Mourning. Sångaren Henrik Jonzon svarar på tre korta frågor.

Berätta om hur Why Dawn is Called Mourning kom till.
Vi satte av 10 dagar på Hazelwood-studion i Frankfurt tillsammans med producenterna Kaneoka One och Two Horses. Vi hade spelat in demos som vi skickat ner men när vi dök upp visade det sig att dom inte ens hade lyssnat. Dom tyckte sånt pajade den naturliga och direkta kreativiteten. Istället ställde dom upp oss i ett rum och lät oss spela upp de 30 sekunderna vi tyckte var viktigast i varje låt och så utgick vi från det. Vi lämnade i princip aldrig våra platser i det rummet sen tills det hela var klart.

Att spela in allting live tillsammans visade sig vara ett bra sätt att arbeta för oss. Då den ena producenten tragiskt nog är alkolist och den andra nykterist så rök dom ihop ständigt, skrek och vrålade. Ibland kunde Two Horses dessutom komma in i live-rummet och fräsa sprit över oss eller kasta sig raklång över våra pedaler. Inte heller tvättar dom händerna.

Skulle kunna skriva spaltmeter. Dom är rätt läskiga för oss konflikträdda svenskar men oerhört duktiga och produktiva när de väl kommer igång med jobbet.

Vad har hänt med er musik och er som band sedan ert förra album?
Det stora är nog att vi vuxit upp och lagt åt sidan den där pojkdrömmen om ett glamouröst rockstjärneliv, istället har vi insett att vi älskar att göra detta och gör det i första hand för oss själva och dom som vill lyssna. Vi vill vara del i branschen men inte låta den kväva oss som jag tror att den lätt kan göra för både stora och små band. Rent musikaliskt har det nog inneburit att vi kanske inte jobbat efter idén om ”hits” lika mycket som på förra skivan och istället gått på vad vi ville säga just då i det ögonblicket.

Vad är er relation till musiken som ni jämförs med, som 70-talspop och nutida folkrock?
Det har varit en jättestor inspirationskälla i skapandet så klart, där har bland andra Bowie och Neil Young betytt hur mycket som helst.
Vi är dock fans av musik rent allmänt och drar inspiration även från annat såklart, allt från Disney-filmer till hiphop. Men det där folkrock-uttrycket tycks komma naturligt för oss vare sig vi vill eller inte. Vi har haft ambitioner att vissa låtar skulle låta som INXS men det har helt enkelt inte gått hur tusan vi än gör. Personligen älskar jag dessutom Clint Eastwood, mycket kan nog vara hans fel. Älskar också Chevy Chase.