Our Love to Admire. I ärlighetens namn så har jag få, för att inte säga noll minnen av Interpols tredje album. Även om man både då och nu visste ungefär vad som komma skulle. Interpol är inte direkt ett band hågade att byta linje, även om man efter inspelningen av detta misstänksamt nog självbetitlade fjärde album lidit ett smärre nederlag genom basisten Carlos Denglers avhopp (där försvann för övrigt också samtliga anledningar till att se bandet live) till förmån för en karriär som filmmusikkompositör.

Och visst rör sig Interpol i på samma territorium som tidigare alster, även om det produktionsmässigt är ett ganska långt kliv från Turn On The Bright Lights. Daniel Kesslers melodier är fortfarande precis lika kantiga, Paul Banks’ baryton lika entonig. Lights, det första spåret ut i offentligheten, är dock tack och lov inte särskilt representativt för albumets nivå. Höjdpunkterna är istället när Interpol vågar reducera utrymmet för att istället förlita sig på att låta färre saker ta mer plats, som den ekande gitarren på Success eller storslagna, avslutande The Undoing.

Även om Dengler fanns kvar i bandet vid skivans inspelning, så tycks hans plats ofta redan tom, då hans framträdande och avgjort gotiska basspel generellt får stå tillbaka för bandets mer melodramatiska indierockinfluenser. Interpol får anses stå stadigt på en framskjuten position på indieplattformen sedan upplivandet och ”moderniserandet” av postpunken (givetvis främst tillsammans med Editors, som dock har kommit en bra bit längre) för sju-åtta år sedan. De tog dock alla vassa hörn, all våldsamhet och aggressivitet samt allt som lät brådskande och slipade ner det till en chic lättversion, perfekt soundtrack för smådekadenta och navelskådande hipsterbarer. Även om de fått till ett knippe riktigt bra låtar på vägen, så har Interpol aldrig känts riktigt värdiga den position och status de åtnjuter. Kanske för att de live oftast varit långt ifrån att leverera säkert, samtidigt som Banks’ textnivå alldeles för ofta blivit pubertalt låg (ta guldkorn som ”you wear those shoes like a dove” och ”the subway is a porno”).

Interpol är ändock ingen otrevlig bekantskap. Glåporden om komplexet vad gäller den där sedan länge icke existerande Manchesterkvartetten kommer givetvis och med viss rätt fortsätta att hagla, men det är också ett redan stött och blött problem; vad är svårigheten med en influens om det är en bra sådan? Det är väl dessutom vid det här laget föga troligt att herr Curtis kommer att återuppstå, om det inte skulle vara så att han egentligen flytt till Elvis’ och Michael Jacksons hemliga semesterparadis.

Problemet är snarare framtiden. Kanske visar sig Denglers avhopp inte vara av så stor vikt som undertecknad vill ge det, men i skrivande stund tycks risken överhängande att Interpol i hans frånvaro kommer att breda ut sig och bli alltför högtravande. Interpol drar gärna i just den riktningen, även om de ännu befinner sig på banan. Om mätarna slår över till rött får givetvis tiden utvisa.