Den korta versionen: jag jobbar i kapp. Först 100 fantastiska låtar från 2008. Sedan lika många från 2009. Uppdelade i block om 10, publicerade en i veckan. 20 veckor. 200 låtar som alla borde upptäcka. I ingen särskild ordning, även om jag som vanligt säkerligen sparar några av de allra bästa till slutet. Det är dessutom inte omöjligt att det slunkit med någon låt som hamnat i fel år, men det är sånt som händer.

Låtarna som Spotify har hamnar i den här spellistan

Gotye Heart’s a Mess (SuperMayer Mix)
I sin originalversion skapade Belgien-födde australiensaren Wouter DeBacker ett lika sorgset vackert som iskallt ödehuskrypande Karmacoma-bygge (med en lika vacker och otäck video) – komplett med Sting-aaa-aaa-ooo:anden. När sedan skivbolaget Kompakts supergrupp SuperMayer (Superpitcher och Michael Mayer) lägger sina händer på materialet blir resultatet elektronisk baktaktsmarschragtime nära släkt med Flangers Spirituals. Love ain’t fair / so there you are / my love. Nattsvart och hoppfullt.

Lovebirds Gentle (Ian Pooley Mix)
Även om Gentle i sin ursprungsform är väldigt, väldigt bra krävdes det en Ian Pooley för att låsa upp den verkliga potentialen. Från början härjade en popcornstudsande melodislinga rätt fritt, men efter att Pooley satt stopp för den och istället börjat bygga ett betydligt mer känslodämpat hus kändes konstrasterna desto mer. För den verkliga stjärnan i Gentle är de stråkar som till sist släpps fram. När de väl dyker upp i Pooleys version, efter att de först retande legat och vibrerat i bakgrunden, blir känslorna desto större. Och vackrare.

Lyssna på ett klipp hos zero-inch.com

Lovebirds Tuesday
Lovebirds är ännu ett av de där artistnamnen som ger en väldigt bra bild av hur det låter. När Sebastian Döring remixar eller gör musik själv är det långsam semesterhouse när den lämnat alla taggar och vassa kanter utanför studion. På ett bra sätt. I Tuesday handklappsbeat och en tyst koskälla blir tillsammans med en digital basgång ramen som Lovebirds sedan fyller med varsamt slagna elpianoackord och en melodi med sin ton och färg som hämtad från Electribe 101s Tell Me When the Fever Ended (vilket är ungefär det bästa parallellbetyg som överhuvudtaget går att få). Så, precis när man tror att duken är fylld, så skissas några stråkar fram och kröner Tuesdays sista minut.

Donnie Dubson Super Marimba
Donnie Dubson Grapefruit
Av alla vindlande underspår inom drum’n'bass är liquid funk med sina lager av samplingar och melodier sannolikt den minst utmanande. Det är så långt det går att komma från de extremer som börjar rasa över i Squarepusher-land. Men det är samtidigt också musik som av någon anledning passar alldeles ypperligt att lyssna på i alla möjliga sammanhang. Riktigt bra dansmusik spelar alltid på flera känslolägen samtidigt, men drum’n'bass var den första genre som utöver det också sprängde rytmdimensionen. Medan trummorna smattrar på i sina omöjliga hastigheter gungar basen fram i sin halvfart och fungerar som det gravitationscentrum som övriga delar är fria att studsa omkring runt. När alla de här motsatsförhållandena klickar på plats blir resultatet ofta imponerande bra. En av dem som lyckades allra bäst med det här var britten Donnie Dubson. Sordinerat blås, elpianoackord, lågfrekvenssöndermullrande basgångar och känslomålande stämningar. Att Dubson döpte ett av sina släpp till Anti Depressing Soul Music EP, ja, det är förmodligen den bästa sammanfattningen.

Bachelors of Science Song for Lovers
Ska man hitta enastående en källa till vackra samplingar verkar The Intruders vara en bra startpunkt. RJD2 gav oss en av 00-talets allra mest smärtsamt sorgsna och bästa låtar när han lånade lite från Memories Are Here to Stay till Here’s What’s Left (en Intruders-låt som även DJ Premier använt sig av). Sex år senare var det dags för Bachelors of Science att ta hjäp av The Intruders, den här gången i form av (We’ll Be) United. Två låtar, två känslolägen. För där höstregnet kallt rann längst ryggraden i Memories Are Here to Stay och Here’s What’s Left skiner kärlekssolen i (We’ll Be) United. Song for Lovers, sannerligen. Och det är en kärlekskostym som Bachelors of Science sytt upp just för det här tillfället. Stråkig drum’n'bass med ett enda stort, brett leende – med ett litet, litet stänk vemod i ögonvrån.

Akira Only
I sin allra mest själfulla form kan smattrande drum’n'bass vara enastående vacker och sorgsen. De halvfartsblåkänslorna verkar förstärkas av det rytmiska kulspruteregnet. Japanske Akira, med efternamnet Shimizu, lyckades skapa en av 2008 års bästa låtar med precis det recept som brukar ha ”Hospital Records” ingraverat i etiketten. En regndroppsvarm soulsampling – några lossryckta textfragment och lite övergivet blås – i sicksackkapplöpning genom hagelstormen. Drum’n'soul i sin finaste och mest innerliga form.

Leonid Rudenko feat. Vicky Vee Real Life
Rudenko dök upp i min 2006-lista, då med Scandalls rätt episka mix av ett av årets stora sommarteman Summerfish. Att mixen hade namnet ”Sunset On Ibiza” kunde inte ha varit mera passande. På sätt och vis är Real Life en alldeles naturlig fortsättning, samtidigt som den knappt kunde vara mer annorlunda. Även här är den solvarmslata sommaren som sätter temperaturen, men istället för housedriven gummimadrasshouse är det kärlekssommarakustisk och latinoflörtande gitarrpop som står på menyn. Ja, åtminstone till en början. Men så får gitarren och Vicky Vee sällskap av fler spelare. Det blir syntstråkar, bubblande melodier, ett porlande jazzpiano och innan vi vet ordet av sitter vi på världens charmigaste solnedgångsterass.

Xinobi Day Off (Anoraak Remix)
När portugisiske Xinobi skapade Day Off var det förmodligen efter att ha fått i sig en överdos av Daft Punks Discovery. Day Off, med sin bitvis rätt massiva åttiotalsvägg och sin Plush-sampling, hade utan problem kunnat vara en av låtarna på just Discovery. Lägg till ett stänk av DJ Mehdis Signatune och du är rätt mycket hemma. Att det handlar om samma låt är inte helt självklart vid en första genomlyssning, för när Frédéric Rivière fått som han vill blir det fransk åttiotalsnollnolltal som det brukar låta när Fred Falke, Kris Menace eller Lifelike är i farten. Inte alls lika partyhattssprudlande, men varmare utan att för den delen tappa skärpan. Det är dessutom en version som bygger sitt hus långsamt med lager på lager till dess att ljudväggen som rusar genom högtalarna är nästan lika kompakt som i originalversionen. Jämnt lopp, men på målfotot är det Anoraak som till sist är första över mållinjen, kanske därför att det är en version som helt enkelt funkar lite oftare.

Leann Rimes What I Cannot Change (Jody den Broeder Mix)
Ända sedan en vän till mig konstaterade att Coyote Ugly var den sämsta film hon någonsin sett kan jag inte låta bli att tänka på det varje gång jag hör Leann Rimes. Ännu en av de där artisterna i radiopopcountryfacket som går väldigt bra hem särskilt i USA, men som hos mig mest passerar totalt obemärkt. Men så släpps en singel och det börjar dyka upp dansremixer och vips händer något. Sången och melodin kläs i den skrud de borde haft från början. Och som alla riktigt skickliga remixare plockar den Broeder fram och förstärker kärnan i texten eller känslan i sången. I What I Cannot Change blir det både och när den egentligen rätt standardmässiga klubbhouseomstöpningen balanserar på den knivsuddstunna gränsen mellan dansgolvseufori och regnpromenadsvemod. När den Broeder dessutom droppar in Fate-gitarren – eller Music Sounds Better With You-gitarren – ja, då kan jag inte låta bli att önska att Leann släppte ett helt album som låter precis så här.

ALLA DELAR 2008

100 fantastiska låtar 2008

TIDIGARE ÅRS LISTOR

100 fantastiska låtar 2005

100 fantastiska låtar 2006

100 fantastiska låtar 2007