Få band har personifierat powerpopen som The Posies. På både gott och ont. Stilbildande släpp, där Frosting on the Beater ståtar med den största triumfen, har varvats med något lamare album (läs: Success) och någonstans där i smeten har Ken Stringfellow och Jon Auer hela tiden tagit på sig ögonbindlarna och varit på resande fot. De har konstant vägrat förknippas med genren de tillhör och tagit nya uttryck. Må så vara i andra band, Big Star och R.E.M. för att nämna några, egna solokarriärer eller uppstart av helt nya band såsom The Disciplines – med medlemmar ur norska Briskeby. Efter fem år sedan senaste The Posies-släppet Every Kind of Light är de så tillbaka.

Blood/Candy är en tveeggad skiva. Den sjuder dels av en låtskrivarstandard inte många kommer upp i och dels går den på sparlåga. Som för att göra det enklare för lyssnaren har dessa två känslolägen två delar av skivan.

Den inledande sextetten låtar visar prov på ett hungrigt band. Så hungrigt och inspirerat att man knappt kan förstå att konstellationen numera har status av att vara ett sidoprojekt. Inledande Plastic Paperbacks är en lekfull, pianobaserad historia där Stringfellow är på sitt mest finstämda humör utan att tappa den edge han gjort till sin egen. Och så fortsätter det i hans och Auers kompositioner inledningsvis. Det är dessutom väldigt skönt att man nu valt att använda de patenterade distade gitarrmattorna sparsamt.

Som redan nämnt är det dessvärre sämre ställt med andra hälften av Blood/Candy. Ren utfyllnad skulle jag vilja kalla det. Det finns inte ett uns av den uppfinningsrikedom och raka approach som präglat The Posies genom åren och det är synd. Trist, halvdant och på det stora hela en liten besvikelse.