Emrik Larsson lämnar svenskan hemma, byter tillbaka till engelskan och återuppväcker ett gammalt artistnamn med en klackspark. Airborne är åtta spretiga låtar som är svåra att placera i ett och samma fack.

Vinylen öppnar med en strutig soulblå430srockstänkare som inte påminner om något jag hört honom laga till tidigare. Det är stompig rock med soulklapp i backfickan. Första singeln Freedom är inte lika popig, men driver desto hårdare med ettrig basfrenesi och sladdande gitarrer.

De spår jag gillar bäst är annars de där tempot sänks och stämningen blir bakåtlutat loj. Utflippat flummig och meditativ. Där Mrock sjunger med djup stämma och de svepande körerna ligger i lager ovanpå. När han skickar tankarna till maskhjärnan.

Airborne påminner mig om att många av mina favoritskivor är långtifrån jämna, helgjutna mästerverk. De har magplasken bredvid de obestigliga topparna. Axelryckningarna sida vid sida med det förtrollande magiska.

Funken finns här som ständig skugga och självklar utgångspunkt. Rooten. Precis som hos Funkadelic eller Sly & The Family Stone. En självklar och trygg hamn att kasta loss från oavsett om målet är popen, rocken eller soulnedgången.

Att albumet ges ut på ett vackert formgivet vinylalbum (hatten av för Henrik Persson och Mr Dolores, Isse Samie) värmer hjärtat lite extra. Det är lika bångstyrigt som de 35 minuterna musik som fastnat här.