Recension
- Fields (album, cd) Junip
- 2010
- Cityslang/Bonnier Amigo
Långsamt hej
Det har tagit tid för José González, Tobias Winterkorn och Elias Araya att få ut debutalbumet Fields . När EP:n Black Refuge släpptes för fem år sedan hade bandet redan existerat i fem-sex år. Och sen har det alltså tagit fem år till för bandet att släppa Fields. Vi vet alla vad som kom däremellan.
Det är ungefär på samma sätt som jag började min recension av Black Refuge. Kanske är det inte heller så stor skillnad. Det låter ganska likadant som för fem år sedan, José González är ständigt aktuell och Junip lyckas ganska sällan släppa något. Men den här gången ligger albumet i skivdiskarna och en massiv Europa- och USA-turné väntar bandet.
Samtidigt är det ganska fint att bandet har så få släpp och att de kommit så långt isär. Junips musik är eftertänksam, den har inte bråttom någonstans. Den gör anspråk på att vara tidlös, i alla fall inom den tidsram som bandmedlemmarnas karriärer kan tänkas röra sig. Musiken däremot rör sig någonstans mellan Wadenius Kalle Klätterträds-ledmotiv och den postrock som var aktuell då Junip bildades. Men lika mycket som de långsamma tonerna speglas av José González solosound finns även tunga skuggor från låtar som versionen av The Ghost of Tom Joad på Black Refuge. Junip kokar med lätthet ned hela musikhistorien i elva spår.
Fields pendlar mellan det rastlösa och det nästan släpiga. Drivet i musiken kommer tillbaka varje gång man tappar tron på den. Men det kräver också att man letar efter nyanserna och letar sig in vid rätt tillfälle. Annars finns det risk att man bara hör någon som spelar på flaskor.
Publicerad: 2010-09-23 00:00 / Uppdaterad: 2010-09-20 21:03
3 kommentarer
Härligt Illuminatiinfluerat omslag!
#
Dom var överaskande bra live, så jag hade vissa förhoppningar inför den här skivan, men tyvärr är den rätt trist.
#
jag håller med bjornw. det funkar bättre live, på skiva är det lite trist tyvärr.
#
Kommentera eller pinga (trackback).