Recension
- The Dissent of Man (album, cd) Bad Religion
- 2010
- Epitaph
Pålitligt
Lyssna
Det var med viss skepsis jag närmade mig The Dissent of Man. Med ett väldigt svajigt framträdande på årets West Coast Riot i färskt minne och det faktum att första singeln ut, The Devil in Stitches, var en smärre besvikelse fanns varningsklockorna med i bilden när skivan skulle avhandlas.
Det tar 2 sekunder in i öppningsspåret The Day That the Earth Stalled för mig att inse att farhågorna inte skulle bli realitet. Trettioårsjubilarerna är fortfarande hungriga och bara fastställer sin position som ledande akt i punkscenen. Må så vara att de här delvis dragit ner en del på tempot och öppnat för tillbakalutade kompositioner som fortfarande bär Bad Religions signum, det är definitivt en samling imponerande låtar vi bjuds på!
Efter dippen i mitten av nittiotalet, med Stranger Than Fiction, No Substance och The New America som skampålar, har bandet tagit revansch i och med Brett Gurewitz återkomst och trummisen Brooks Wackermans intåg och trojkan The Process of Belief, The Empire Strikes First och New Maps of Hell. Nu kan The Dissent of Man ansluta till den skivskaran. Det här är en skiva, och ett band, som ska kännas omedelbart vid första lyssning. Så är inte fallet. Ge skivan tid och den växer. Obönhörligt. Och till stora proportioner.
Dock, jag viftar inte med stora hyllningsflaggan. Det finns svagare spår på skivan, bland dem märks redan nämnda singel och Pride and the Pallor. Sistnämnda känns till viss del som en pastisch på Social Distortion och Bad Religion är smartare och bättre än så.
Det går inte att bortse från att inte mycket förändrats i bandets approach och musik genom åren. Det är ultratight, medryckande, smart och melodisk punkrock. Ett recept Greg Graffin och hans kumpaner tillsammans skapat och ett recept många försökt återskapa. Få har lyckats.
Publicerad: 2010-09-24 00:00 / Uppdaterad: 2010-09-24 13:18
24 kommentarer
Ja!!!
Skatepunk från Epitaph!!!
Mkt Ny Skapande!!!
När kommer nya Venerea plattan ressas??? Och Mollycollin??
#
Men åh, hur är det möjligt att gå på den lätta att utse The Gray Race till en skampåle i deras diskografi? Visst, den är ingen Against the Grain, men den har två av deras mest intressanta låtar – Parallel och framför allt episka Cease. Finner det intressant att inte magplasket No Substance får utstå spott och spe istället
annars intressant, nya vaxet ska undersökas!
#
Nedrans, mina självironiska fanboy-taggar kring första stycket försvann.
#
Stranger Than Fiction var ju bra, iaf när jag sist lyssnade på den på 90-talet.
#
Joepp gillar?
#
Janne kan inte skriva. Trist, och kul på samma gång.
#
smisket: du har alldeles rätt. The Gray Race ska såklart inte räknas med i de där sämre utgåvorna. Inte i samma utsträckning i alla fall. Minns jag inte helt fel så ligger även fina Come Join Us på den plattan också.
Det är givetvis No Substance som förtjänar en plats i ovanstående skivtrio. Det blir lätt så i trötthetens och deadlinehetsens tecken.
Åtgärdat nu.
#
Stranger than Fiction skampåle? Du yrar.
#
Vuxna akademiker i kortbyxor diskuterar skate och trallispunk.
Skäms?!!
#
Hoho.
#
He he Stanger than Fiction är ju en av BR bästa plattor!
Hört Digital Boy? Infected? Spelas ju på nästan varje BR konsert…
#
Grattis!…till den sämsta artikel jag läst om detta band,tycker att du borde sätta dig o lyssna igenom Stranger o New America efter varandra o se om du fortfarande ens kan nämna de två skivorna i samma mening,höll på att garva ihjäl mig igår. The biggest killer in swedish journalism!
#
Stranger Than Fiction är en riktigt bra platta, däremot började förfallet när Brett inte var med längre. The Gray Race hade många trista låtar, de va först när Brett kom tbx på The Process Of Belief i början av 2000-talet som det började bli riktigt skönt igen :)
#
Tips till alla;finns mycket livematerial på youtube från 90-talet när det var som bäst =)
#
Underhållande kommentarer här. Och väldigt väntade sådana. Bad Religion är bandet alla har en åsikt om (”När var de som bäst?” ”Är de punk?” ”När sålde de sig?” ”De förkroppsligar allt som är dåligt med amerikansk rockmusik.”…) och denna recension är min åsikt. Helt enkelt.
Skulle dessutom dryfta mig till att påstå att Stranger Than Fiction i mångt och mycket är en helig graal för många. Det är den inte för mig. Och när man argumenterar för att 21st Century Digital Boy och Infected skulle vara ”bra” låtar för att de spelas på varje Bad Religion-gig, då haltar logiken. De spelar även sanslöst tråkiga A Walk på varje gig också, det gör inte låten bättre för det.
#
Det är klart att de tidigaste plattorna (efter erbarmliga Into the Unknown) är de bästa. Suffer, Generator, Against the Grain och framförallt No Control är ren och skär magi.
Efter Recipe for Hate och Stranger than Fiction (underskattad) kom en dipp med No Substance och i viss mån Gray Race.
Men när The Process of Belief kom … jeez. En fantastisk platta av världens bästa band.
Har höga förväntningar på den här skivan.
#
Angående stranger than fiction så är Incomplete ju nästan hur bra som helst, News from the front, Markovian process funkar också.
Sen börjar minnet bli kort på resten av låtarna, får kanske ta och lyssna på den igen.
#
Bad Religion har i princip låtit likadant sedan ”The Process of Belief” (2002). Ganska anonyma låtar som inte sticker ut så mycket. Tycker de ska gå tillbaka till ”No Substance”, ”New America” och det lite mer poppigare sounded. Nu är de inne på någon form av amerikansk folkrock/punk som inte tilltalar alls. Känns tyvärr som att Bad Religion är slut. Den här skivan är en stor besvikelse.
#
Tycker att The Dissent of Man är bland de starkaste och mest personliga skivor Bad Religion gjort. Dessutom en skiva som sticker ut och känns annorlunda på ett kul sätt. Ett rejält kliv upp från New Maps of Hell som var ganska kass.
#
Först sågar du Stranger Than Fiction sen ger du dig på A Walk. Nä gå o lägg dej
#
både Stranger Than Fiction och The Gray Race är fantastiska skivor.. Låtar som Parallel, Drunk Sincerity, The Handshake och Slumber platsar i min top 20 lista. Halva The Dissent Of Man är magiskt bra, den andra halvan är under all kritk. Graffins låtar står för det magiska! Bretts låtar är helt bedrövliga ärligt talat.. Only Rain är enda undantaget. Lyssna på Bretts låtar ifrån No Control och sen lyssnar ni på hans låtar ifrån The Dissent Of Man så förstår ni nog vad jag menar. Han kan så sjukt mycket bättre!
#
Wtf, ”Pride and the Pallor” är sweet. Låter inte som nå jävla Social Distortion, låter ju som gamla hederliga Badrillan!
Finfint album för övrigt, man hör lite mer amerikanska folkinfluenser än normalt (kanske inte så förvånande med tanke på hur Graffins sologrejer låter). Men det är nice att de utvecklas fortfarande, samtidigt skönt att de inte försöker krysta utvecklingen som på vissa andra ”nyare” skivor. Fin rillan som vanligt, sitter!
#
Kan vara den allra bästa BR-plattan på senare tid trots att den inte har lika höga toppar som t ex empire strikes first. Men den är jämn och genomgående bra.
Stranger than fiction är självklart ett av bandets bättre album där de insett att variation förhöjer materialet istället för att bara ösa på… titellåten är en av bandets bästa.
Även The Grey Race är bra. Enda plumpen är väl The New America som faktiskt är genuint kass.
Trippeln innan nya plattan är dock helt klockren!
#
Varför måste alltid The new America, No Substance, Stranger than fiction och The gray race listas som skampålar i BR:s karriär? Så standard! De som skriver så (oftast musikjournalister) har de ens lyssnat på skivorna ordentligt? Alla BR-skivor måste väl inte låta likadant? Band behöver utvecklas, ibland för att hitta tillbaka till sin identitet. Om inte BR hade gjort de där skivorna hade de förmodligen inte funnits idag.
#
Kommentera eller pinga (trackback).