dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Hjaltalín: Terminal
Terminal (album, cd) Hjaltalín
2010
Kimi/Playground
7/10

#ashtag

Rödvinspimplande eurotrash fastnade i Reykjavik när Eyjafjallajökull small och stängde ner hela luftrummet.

What to do, what to do?, tänkte mannen i linnekostymen. Mer vin förstås, för att sedan kyligt och lite distanserat betrakta kroggatan efter stängningsdags när det lokala klientelet raglar ut i den halvmörka natten. Kanske ligga runt lite. Men sen då?

Kanske den där själuppfyllande, självförverkligande hästritten på den där glaciären jag pratade om att jag skulle göra när jag var på väg till Island, men aldrig tänkt genomföra egentligen? Det skulle nog vara bra för mig.

Men sen då? Finns det något kulturliv här? Teater kanske? Lite pompöst sådär. Kanske någon konstutställning. Eller jag vet, en performance! Det vore fränt. Var det inte modernt musikliv här för ett tag sedan?

Man kanske kunde plocka ihop allt det här till ny musik? Musik som låter lite dramatiska röda sammetsgardiner, som Tindersticks. Lite vurm för det teatraliska och samtidigt lite quirky från Island. Som gamla britpopsnubbar som far hit för att närma sig naturen och bli lugna i själen, liksom. Det kommer bli hur bra som helst.

Så tänker jag mig att det kunde låtit när Hjaltalín blev till när man lyssnar till dem, men det är naturligtvis helt fel.

Isländska Hjaltalín gav ut sin första skiva Sleepdrunk Seasons på eget bolag på Island. Som ett storband till popband kuskade de runt Europa och genererade lite buzz, bland annat med Wildbirds & Peacedrums. Något år senare spelade de in uppföljaren Terminal, ännu mer orkestrerad den här gången. Det låter mycket, stort och teatraliskt. Och det låter på ett störande sätt alldeles för bra.

Jag väntar bara på att människorna runt omkring mig ska brista ut i ett helt spontant dansnummer när jag lyssnar till Montabone medan jag går över stan. Jag vet inte om jag ska se mig om efter en filmkamera eller orkesterdiket. Bongotakten i Hooked on Chili låter knappt uthärdligt cool, till och med bjällrorna som slår takten funkar av någon anledning trots att den väcker minnen av musiklektioner i småskolan.

Jag vet inte riktigt vad jag stör mig på. Jag gillar det ju, men det är något med anslaget som får mig att gå upp i limningen samtidigt. Det låter för omodernt, för pompöst, för storvulet och för bra. Ge mig någon skit att gå på så jag kan såga skiten?!

Avslutande Vanity Music. Där har vi det. Det är bara för mycket. Svulstiga, kletiga stråkar som bygger stämning och sen orkesterblåset till det. Det är ju nästan så den där stora rösten passar till det.

Fan.

Kal Ström

Publicerad: 2010-09-15 00:00 / Uppdaterad: 2010-09-15 09:54

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #5718

7 kommentarer

Men BQ då?

Medlem 2010-09-15 09:05
 

Hahaha.

Bara Bjorne och Maria da G som bryr som om BCQ och BQ 2010.

Amuse me!

Primal Oregistrerad 2010-09-15 10:23
 

BCQ -> TTA. En naturlig övergång. Från skräp till ännu värre skräp.

Medlem 2010-09-15 15:34
 

BCQ. Haha.

Maria Gustafsson Redaktionen 2010-09-15 15:39
 

Primal försöker släta över att han en gång varit BCQ:s största fan. Allt som låter gymnasialt tilltalar Primal. Är det dessutom både gymnasialt OCH göteborskt…

Medlem 2010-09-15 15:42
 

Eftersom jag aldrig tittar bakåt behöver jag aldrig skämmas.

Primal Oregistrerad 2010-09-15 17:42
 

Du gillar musik och vill ta det av omsorgsfullt valda videos, en ny varje dag. Då är Dagens musikvideo som gjort för dig. Ta en titt!

Dagens musikvideo Oregistrerad 2010-09-15 17:42
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig