Det är en hungrig kvintett som slår an tonen på andra fullängdaren Pale Silver & Shiny Gold, den svåra uppföljaren. Jag slås av att det på detta album hittats vad som saknades på Unknown Colors – det fanns tydliga intentioner men de försvann i ett slags vakuum, ett tillstånd av ingenting. Den amerikanska, ylande indierockscenen tog emot ett par passningar men de kom bara halvvägs. Det var ett halvhjärtat album.

Här låter det råare och mindre polerat vilket är bandet till gagn. Pressreleasen vill få det till att Sad Day for Puppets har turnékompisarna i A Place to Bury Strangers att tacka för detta och visst, så kan det ju absolut vara, men icke desto mindre hördes det redan innan att de var något på spåren. Detta något har de nu hittat.

Det flörtas med The Afghan Whigs i Anne Says pt. II och det är just sådana skamlösa grepp som gör att jag nu kan ta bandet lite mer till hjärtat. Man förvaltar sina influenser på ett snyggt vis och för in ett eget sound i indierocksnåret. I titelspåret är det en tillbakablick till Dinosaur Jr runt Freak Scene och Anna Eklund förtjänar ett eget omnämnande, det är en begåvad sångerska som lyckas flyta ovanpå musiken men ändå med så pass mycket eftertryck att man tvingas lyssna.

Dock, och såhär är det med många plattor i genren, skivan håller inte rakt igenom. Det blir ett lite för enahanda larm efterhand och semiballaden Beads kunde plockats bort direkt. Utan pardon.

Med det sagt tycker jag bandet ändå lyckats få tillbaka mitt intresse i och med Pale Silver & Shiny Gold. Bara det är en bedrift.