Den 11 oktober släpps Sufjan Stevens första ”vanliga” album sedan Illinois. The Age of Adz är enligt uppgift varken ett album som ingår i ett projekt att skildra alla USA:s stater eller ett album som är särskilt likt de åtta spåren på nyligen släppta EP:n All Delighted People.

All Delighted People bygger runt två olika versioner av balladen All Delighted People som bland annat är en hyllning till Paul Simons låt The Sounds of Silence. När Stevens sjunger Hello darkness my old friend… så är det den mest välmenande hyllning. Men det händer inte så mycket mer än så på skivan. Enligt Stevens tradition är det bräckligt och storslaget med välkomna infall från en orkester modell större och körer som är all over the place. Men de mastodontlika arrangemangen lyser med sin frånvaro. Det gör också melodierna. Mellan orkesterns och körernas utflykter faller Stevens ofta tillbaka till de självklara melodierna som pauser i musiken. På All Delighted People finns inte det förhållanden. Istället är det en jävla röra.

Sedan finns ju egentligen inte möjligheten att Stevens skulle göra något som inte är bra. Därför är All Delighted People ett helt ok släpp. Ett släpp som trots sina åtta låtar och sextio minuter kallas EP och därför kan misstänkas vara ett släpp som enbart ska få fart på snacket, utan att ta fokus från det kommande albumet.

Höjdpunkten på skivan kommer sist. Djohariah är sjutton minuter av Stevens när han är som bäst. Djohariah gör EP:n lyssningsvärd.