Stora gester och ett bombastiskt anslag har aldrig varit kompositören och multiinstrumentalisten Peter Brodericks melodi. Med undantag för folkinspirerade Home har överhuvudtaget just melodier om inte helt fått stå tillbaka så åtminstone gått hand i hand med mer diffusa stämningsskapande ljudkulisser. Nu tar han ett steg tillbaka och närmar sig återigen sina tidigare neoklassiska släpp.

Fast ändå inte fullt ut. How They Are behåller samtidigt en hel del av Homes popanslag och med endast sin röst, varma pianoharmonier och en enstaka gitarr skapar Broderick med de minsta av medel något betydligt större. Inspelad under en ynka dag under en konvalescens är How They Are en samling sånger som i sitt ytterst lågmälda pockande på uppmärksamhet ändå oftast lyckas ta sig rakt in i hjärtat.

Ibland som i avslutande Hello To Nils lite intetsägande och inte sällan med rätt abstrakta texter och titlar som Human Eyeballs On Toast men som helhet så inbjudande och nedtonat att man bara sluter ögonen och sakta låter sig flyta iväg. Inte minst i de instrumentala spåren med det dramatiskt vemodiga pianostycket Pulling The Rain som mest lysande exempel.

How They Are är i sin avskalade intimitet precis raka motsatsen till påträngande men när Broderick låter tystnaden tala kan man inte annat än lyssna.