Som ett åskväder rider norska Kvelertak in i världens metalskallars medvetande.

En träffande liknelse, här hyllas Oden och hans gelikar, här lovsjungs rusdrycker i Mjød och här behandlas fiktiva varelser i Sjøhyenar (Havets Herrar). I vanliga fall har jag oerhört svårt för band av denna kaliber, men Kvelertak lyckas bibehålla ett fokus och framför allt en smittande spelglädje som greppar tag i lyssnaren och vägrar släppa. Ett strypgrepp, för att helt utgå från bandnamnet.

Musiken då? Det är en imponerande mix av rå, hedonistisk rock n roll a la The Stooges och kall, stram och hotfull metal från de norska bergstopparna kryddat med en uns av amerikansk hardcore med growlande Erlend Hjelvik längst fram på barrikaderna. Tänk ett äktenskap mellan tidiga Turbonegro och Converge.

Det är också sistnämndas Kurt Ballou som spelat in denna självbetitlade debut och han har definitivt bidragit med sin expertis och tagit fram ett fylligt ljud som passar bandet som handen i handsken.

När allsångsframkallande Blodtørst ljuder ur högtalarna ter sig det konstiga att ett sådant här band tydligen får galet mycket speltid i norska P3 inte lika konstigt längre. Det är den perfekta avvägningen mellan rens och hitvarning.

Vad kollega Lundström glömde nämna gällande den briljanta kvällen på Debaser Malmö 22 juli, när Converge, Kylesa och Gaza var på besök, var att de som gav vika för förbandsnonchalansen missade en sextett norrmän som levererade på scen också, inte bara på skiva.

Rekommenderas!