Jag ska villigt erkänna att det inte var särskilt mycket som lockade mig till Arvikafestivalen 2010. Och då är jag verkligen inte särskilt svårflörtad när jag väger för och mot att åka till Värmlands finaste festival. För mig handlar Arvikafestivalen främst om att få träffa mina fina vänner i redaktionen. Det saknar jag i år.

För precis som jag tyckte de flesta att årets upplaga var för svag för att packa kappsäcken, regnstället och solkrämen. I år valde vi att stanna hemma. Trist.

Men jag kunde inte hålla mig helt borta. Torsdagen lockade med ett riktigt fint program med namn som Yeasayer, Four Tet och Robyn. Dessutom ytterligare ett par som jag var åtminstone nyfiken på.

Landade i Arvika strax efter två och stämde träff med Anna som lovat att rapportera från festivalen för vår räkning. Efter lite strul med uppkopplingen och en snabbkurs i WordPress hastade vi iväg över det välbekanta festivalområdet. Arvika känns ändå alltid som att komma hem på något vis.

I Apollo-tältet har Yeasayer redan hunnit spela i en halvtimme när vi kommer fram. Ett försiktigt regn som snart växlar till årets elakaste skyfall faller och från scenen berättar någon att han tycker att till och med regnet är vackert i Sverige, inte alls illaluktande och dystert som i England. Jag gillar verkligen Yeasayers snirkliga och rytmiska musik. Tyvärr är det något med sången som inte funkar i mina öron. Den är för snäll och mesigt korrekt. Det blir aningen bättre när desperationen tar över strupen och sparkar ut poptönten. Minns att jag tänkte på hur snyggt ljuset var i tältet och hur bra det lät.

Regnet tilltar i styrka och allt blir grått. När jag kommer tillbaka nästa gång kommer jag att mötas av brunt vattenfyllda diken kors och tvärs över grusplanen.

Eftersom festivalresan är planerat kort gäller det att klara av de obligatoriska matstoppen. I Arvika vill man inte missa libanestältet och halloumispetten i wrap. De skulle smaka bra på hemmaplan också, men i festivalkonkurrensen står de ut som en flerstjärnig restaurang skulle göra i vilken svensk stad som helst.

Tar skydd undan regnet inne på Lyran där Makthaverskan ska ta scenen i besittning. Har bara läst om, aldrig hört, henne tidigare och blir lyckligt överraskad. De flesta låtarna handlar om Maja Milners olyckliga kärlekar, om någon douchebag som förtjänar ett uppsträckt finger och ett klart och tydligt ”fuck you”. Musiken är opolerat fulsnygg och landar väl inte så där alldeles långt från Broder Daniel. Allra bäst är ännu osläppta Antabus med en ettrig basgång. Varje gång Milner upprepar att ”det här är det bästa hon upplevt” älskar jag Makhaverskan lite till.

Tar en sväng förbi huvudscenen Vintergatan och ger allsångsledare Timo Räisänen tre låtar av min tid. Sällskapet gillar det mer än jag och hade nog gärna stannat. Jag vill mest fly undan regnet, som faktiskt ger sig bara någon minut efter att vi gått.

Anna von Hauswolff sitter vid pianot på Andromeda-scenen när vi går förbi. Stannar till, blir inte imponerad och går vidare.

När vi kommer tillbaka till Apollo-tältet har Johnossi spelat ett tag. Slås återigen av att det ser så vansinnigt snyggt ut därinne. En snygg stadssilhuett och allt ljus bakifrån gör att John Engelbert och Oskar Bonde ser ut som skuggfigurer på scenen. Att Bonde sitter med sin vänstersida mot publiken långt ut på scenens högra sida gör att det visuella stärks. De fem låtar vi ser är ändå mer än nog. Johnossi lyckas inte ri8ktigt övertyga mig om sin förträfflighet den här gången heller. Det är inte bara den spartanska sättningen som gör att deras musik känns lite odynamisk.

Går tillbaka till Vintergatan och slänger ett öga på Juliette Lewis, bara för att. Och det räcker väl med att konstatera det? Hon är makalöst felplacerad och det är riktigt glest i raderna framför scenen. Att Robyn ska klämmas in i Apollo några timmar senare känns befängt, men jag antar att hon begärt mörker och att den enda mörka utomhustiden gått till Kent. Kan ändå inte komma ifrån känslan av slöseri med artist. Robyn kräver största scenen 2010.

För min del närmar sig slutet av Arvikafestivalen 2010 redan här. Långt innan både Robyn och Kent. Och det är väl i ärlighetens namn bara den förstnämnda jag sörjer att ha missat. Robyn i fantastiska Apollo lär ha varit en lika övermagisk upplevelse som förra gången.

Men innan resan tillbaka hem väntar årets höjdpunkt. Four Tet.

På senaste albumet There Is Love In You är Kieran Hebdens musik intrikat snirklig, varm skir och harmonisk. Live tar trummor och bas över mer av utrymmet och även om jag själv sittdansar rör sig snart publiken till Hebdens rytmer. Frågan är om han ändå inte gjort sig bättre inne vid Orion-scenen och framför en dansande publik? När han spelat Love Cry jublar och applåderar publik och när han fyrar av fina Sing är jag övertygad om att det blir svårt att överträffa det här i år. Då är jag så pass nöjd att jag inte är särskilt svår att övertyga om en resa hemåt.

Gott så.

Avslutar för sakens skull med en smålandsrulle och skänker en stilla tanke till saligen avsomnade Hultsfredsfestivalen.

Funderar också lite på Arvikafestivalens framtid. Har svårt att förstå poängen med att de gjorde offentligt slut med synthen i år. Jag är rädd att den unga festivalledningen slösar bort en viktig pusselbit i festivalens själ nu. De många syntharna har alltid gett dagarna i Arvika en unik inramning. Det är ändå något visst med nyanser av svart.

Och vad hände med områdesprogrammet i år? Jag såg inget av det under de sju timmar jag var på plats. Hoppas att det kom igång senare.

Desto mer peppad är jag av meddelandet att de ska boka helt jämställt nästa år. Det lovar riktigt gott och gör att jag redan nu vill boka in en resa till Arvika 2011. Gärna med hela redaktionen.

Då ses vi där och då, eller?