Zach Tillman, som är den som står bakom namnet Pearly Gate Music, har det i familjen. Brorsan Josh Tillman spelar trummor i Fleet Foxes och vräker ur sig plattor under eget namn. Släktskapet har gett Zach Tillman en skjuts på vägen i och med möjligheterna att öppna för sin bror under hans turnéer. Men det är synd att koppla ihop dem musikaliskt. Det är möjligt att båda gör en ganska stillsam variant av indierock men Pearly Gate Music är snarare en snäll Ariel Pink än en folksångare med helskägg.

Pearly Gate Music är sparsamt orkestrerad. För det mesta står sången nästan för sig själv, men det ligger en keyboard och en gitarr och svävar någonstans i bakgrunden. Tillman spelar både själv och med band live, men på skiva är det ganska ensamt. Tomrum fylls ut med körer och vardagsrumsstudio-knaster. Ibland driver ett enkelt trumkomp på melodin.

Vill man ändå göra en jämförelse med närmaste släktingen Josh så saknas en sak som finns på Pearly Gate Music: smuts.

När melodierna är vackra och arrangemangen mjuka finns det ändå något som skaver. Zach Tillman framställer i intervjuer och texter gärna sig själv som ett naturbarn med syntetiskt sällskap. En man som lever för stunden långt från harmoni och verklighetsfrånvänd folkpop.

I woke up
drunk from the sun
sitting on your patio
sand in my teeth
wine on my shirt
I can’t go to Mexico

I woke up

Pearly Gate Music har kompetens, smutsighet och melodier. Det är en ganska idealisk debut.