I’m mad frustas det i refrängen och textraden avslutas med ett mekaniskt och maniskt skratt. Jag blir lite förvånad och förstår att jag faktiskt måste lyssna ordentligt. Det här är ju bra.

Jag trodde aldrig The Dead Weather skulle bli någonting. Jag plockade upp Horehound med spänd förväntan när den kom förra sommaren, även om första singeln var lite meningslös. Det var kraftlöst och jag hade svårt att förstå varför den ens fanns.

Alison Mosshart (The Kills), Jack White (The White Stripes), Dean Fertita (Queens of the Stone Age) och Jack Lawrence (The Raconteurs) har redan musikaliska mönster där The Dead Weather befinner sig och det lät mest trist och inspirerat. Även om det inte nödvändigtvis måste vara en helt ny riktning borde det åtminstone låta som att de har kul. Men Horehound lät mest som … en skiva i slutet av katalogen från ett band som tröttnat på varandra.

Och det är nästan som The Dead Weather också fattat det när Alison sjunger What you whispered should be screamed, screamed at the top of your lungs. i Gasoline, fast de borde omformulerat det från du till vi. Och det gör de.

Det är bättre på alla sätt. Gitarrerna viner i bluesiga monsterriff, trummorna smäller och murrar när de ska och går igenom rent när de behöver. Jack Lawrence bas står inte ut, men lägger ett effektivt malande beat genom högtalarna. Dean Fertita spelar fantastiskt rockpiano. Produktionen låter rörstärkare och mer Third Man än vad något gjort sedan Sympathetic Sounds of Detroit (då inte Third Man studios fanns ännu).

Ju mer jag lyssnar, desto svårare får jag att skilja Alison Mossharts sång från Jacks särskilt som hon allt som oftast går upp i en duett med honom. Men det är ändå verkligen en av delarna som lyfter Sea of Cowards ovanför alla andra rockskivor jag hört i år.

Ifall du struntade i den för länge, som jag gjorde, ta fram den i sommarnatten och spela högt.