Ozzy Osbourne. Smått legendarisk sångare i Black Sabbath, sedermera bejublad soloartist och slutligen på sentida år en parodi på sig själv i TV-showen The Osbournes, där han i ärlighetens namn mest har gaggat runt och verkat förvirrad.

Förra plattan Black Rain, som kom ut för tre år sedan, gav inte särskilt många besked som pekade i någon annan riktning, trots att folk som mött mannen utanför TV-skärmarna vittnade om att spektaklet man såg stämde föga överens med hur Ozzy egentligen tog sig ut nu för tiden.

Kanske är det därför som jag blev så positivt överraskad av Scream, Ozzy Osbournes tionde soloplatta. Kanske är det för att plattan faktiskt är förvånansvärt pigg.

Efter Black Rain gick Ozzy skilda vägar med vapendragaren Zakk Wylde, enligt uppgift för att Ozzy mer och mer kom att låta just om Zakk Wyldes eget band Black Label Society. In klev gitarristen Gus G och ut kom Scream.

Nu ska det väl sägas att det inte är några revolutionära förändringar som har inträffat med Ozzys sound. Det är svårt med den karaktäristiska stämma mannen besitter och det är fortfarande heavy metal ut i fingerspetsarna, om än med lite industriells tendenser. Men den största skillnaden är ändå att det känns som om Scream sitter inne på mycket mer energi än vad som varit fallet på senare år.

Jag inbillar mig att även Ozzy, som nu har passerat 60-årsstrecket, trots allt funnit lite inspiration i och med förändringarna i leden.

Titelspåret Let Me Hear You Scream är skivans starkaste låt och som klippt och skuren för att framföras på scen, om nu Ozzy faktiskt tar sig dit igen.

Övriga plattan är inte heller den oäven, även om det så klart inte är någon platta som kommer att skrivas in i historieböckerna som något annat än just Ozzys tionde soloplatta. Där han reste sig på nio och återigen hade något åtminstone i gränslandet till relevant att ge i från sig.