Holy Fuck har förutom ett bandnamn som borde efterföljas av ett utropstecken och som garanterar att kommersiella radiospelningar faller bort – mutat mark. Ett område där elektronisk musik inte nödvändigtvis behöver vara automatiserat utan kan gå över i rockröj. De första trevande lyssningarna frambringar bilder av loopar och datorer. Lekfullheten finns kvar på Latin där det ibland låter drömskt ambient och ibland som en racerbana kantad av oortodoxa instrument och distade gitarrer.

Latin America och Lucky är sådana låtar av det sistnämnda slaget som man vill höra mer av. Holy Fuck är som bäst när de drar på alla reglage samtidigt. Det finns dock inga riktiga guldkorn som Lovely Allen på förra skivan LP.

Har nyss lyssnat mycket på Can och de skäms inte över att låta en låt pågå i en god kvart och längre. Det borde inte Holy Fuck heller göra, samtidigt som det är tacksamt att de begränsar sig till de standardiserade låtlängderna vill jag ibland att de ska nörda loss i evighet. Fast det är kanske det man går till liveshowerna för. Kom till Sverige Holy Fuck.