Om man i sitt CV kan skriva att man har något drygt kvartssekels erfarenhet av house och modern dansmusik, tja då har man snudd på varit med från början. Så är fallet med Sten Hallström.

Sedan arbetet i skarven mellan åttio- och nittiotal, när han var en av dem som formade den svenska Nordik Beat-vågen och därmed la grunden för mycket av det vi hör på hemmaplan idag, över det stora internationella genombrottet med remixen av Robin S. Show Me Love fram till Ne-Yo-remixer har Stonebridge fortsatt pumpa ur sig högkvalitativ dansmusik. Det har dessutom inte bara handlat om några få smålegendariska produktioner tidigt i karriären och sedan dess halvhjärtade försök att återuppfinna den vinnande formeln. Tvärtom har Stonebridge jobbat sig framåt, i fas med trender och sig själv. Några av hans bästa alster har dykt upp den här sidan tvåtusentalet – med Therese-gästande Put ’Em High som den riktiga höjdpunkten.

På albumfronten var det däremot ganska länge rätt tunnsått – i likhet med många av sina genrekollegor var det på singelvinyl som Stonebridge levde sitt liv större delen av tiden. Som remixare och producent (åt bland andra systerduon DaYeene – vars ena halva Stonebridge också är gift med). När det nu är dags för Stonebridge-album nummer tre står just DaYeene för en stor del av sången, vilket på något sätt knyter ihop säcken (i år är det 20 år sedan DaYeene släppte sitt första, Stonebridge-producerade album).

Någonstans ungefär här skulle jag kunna lyfta fram det som oftast är fallet när det handlar om dansmusikproducenter och det långa musikformatet. Ja, det finns några överjävla fantastiska låtar och så rätt mycket som är lite so-so. Med tanke på den katalog som Stonebridge sitter på, som en av vårt lands bästa producenter/remixare, förväntar jag mig såväl höga toppar som hög lägstanivå.

Och…

Ja. Hög lägstanivå är det förstås. Det finns inget dåligt här. Men det finns tyvärr också väldigt lite som känns mer än ordinärt. Framförallt känns det väldigt lite Stonebridge. Det blir lite gospelhouseflörtande och lite ekon från modern maskinsoul, men aldrig de där riktigt stora hallelujah-stunderna och de vassa refrängerna.

Snyggt, men också lite blodfattigt.