Förra året galopperade ett helt kollektiv med djur in och slog undan benen på inte bara mig med ett album sprängfyllt med högst egensinnig men ändå melodiös elektronisk pop. En kombination som räckte för att hamna högt upp på många listor när det var dags att sammanfatta fjolåret. I år smyger sig en ensam Caribou in solokvist och gör något liknande. För även om det är alldeles för tidigt spekulera i Swims status vid slutet av 2010 är det bara att konstatera att Dan Snaiths musikaliska krokben just nu fått mig pladask på fall.

På väg mot ständigt nya musikaliska mål har han under snart ett decennium på varje släpp lekt med och utforskat nya influenser. Med täta lager av gitarrmattor, skumpiga slagverksrytmer, en hel maskinpark av elektroniska effekter, krautiga och psykedeliska stänk och den där tunna rösten någonstans mellan viskning och sång har det ändå varit lätt igenkännligt.

Nu lämnar han den solstänkta 60-talspopen som satte ramen för Andorra och beger sig istället bort från solen mot natten och uppsöker mörka källarklubbar, dunkla dansgolv och musiken som spelas där. Han tar element från främst house och techno och sätter på det mest naturliga sätt ihop dem med varmt blås och stråkar och den där organiska produktionen som gör det så väldigt mycket just Caribou.

Några gånger som inspelat under vatten som basen i högoktaniga groovemonstret Odessa som trippig minimalhouse i Bowls, en seriekrock mellan sönderspelade speldosor, breakbeats och en blåskvartett i Hannibal eller en pärlande electropopballad från yttre rymdens baktaktsutmarker i Jamelia. Sun är mjukmurrig Moogig poptrance för sommarens solnedgångar och Leave House hypermoderna koklocksdisco kommer ge Hot Chip våta drömmar.

För även om Swim är det med råge mest elektroniska och dansanta Snaith släppt har den fortfarande hans tydliga kvalitetsstämpel. Dansant utan att vara renodlad klubbmusik, experimentell men melodiös och pop utan att egentligen vara det heller. Det låter inte som mycket annat och det låter fantastiskt.