Den tredje stormen, den sista om man ska tolka titeln bokstavligt, är över oss. Jag välkomnar den med öppen famn. Är det så här apokalypsen låter har jag inga problem med att stå vid vägs ände. Khoma greppar än en gång taktpinnen och dikterar nu villkoren – villkor som gjort gällande hur man ska låta och hur man ska se ut inom metalgenren, villkor som sedan länge varit på utdöende. A Final Storm dödar dessa skoningslöst. Och jag applåderar högljutt.

Det började redan 2004. Den för tiden väldigt olycksbådande titeln Tsunami släpptes på hösten och golvade mig totalt. 2006 års The Second Wave blev en smärre besvikelse med alldeles för höga förväntningar ställda. Nu har bandet skyndat långsamt och släpper en näst intill fulländad skiva, ett album jag är säker på att många kommer bära med sig under lång tid.

På papperet ser ett band med medlemmar ur Cult of Luna, The Perishers och saliga Plastic Pride ut som en splittrad samling. Ingalunda. Det här är en hybrid av storslagen metal som flörtar med Isis samtidigt som man vänstrar med Radiohead och morsar på Burst. Allt med nerverna utanpå. Jan Jämte sjunger varje stavelse som det vore hans sista och Thomas Hedlund attackerar sitt trumset föredömligt och spär på min övertygelse om att han är Sveriges bästa trummis just nu.

Osiris. Så heter den, vattenskiljaren. Låten som gör A Final Storm till det mästerverk den är. Med ett vanvettigt och malande riff uppbyggt på massiva pukor blir bandet ett ointagligt fort och på den vägen fortsätter det. Bandet rör sig smidigt mellan ytterligheter och i inledande Army of One och singelspåret In It For Fighting ställs allting på sin spets, då tas stora låtskrivararsenalen fram och stordåd levereras.

Det finns småskavanker som gör att plattan inte får full pott och då tänker jag främst på Harvest som är en trubbig stämningslåt, ett spår som, i mitt tycke, borde exkluderats. Men herregud, på det stora hela – vilken jävla skiva!

Ta del av den du också. Nu!