It feels good, ‘cause we’ve been doing this a long time, you know? It’s never been this explosive overnight thing for us, yet there’s always, every six months or so, this kind of change in climate when we go out on tour.

Citat från intervju med REAX Music.

Dr. Dog är fortfarande det lilla bandet. Trots att soundet stadigt växer, att Toby Leaman och Scott McMicken sjunger ännu mer från hjärtat och körerna blir än mer omfångsrika är Dr. Dog fortfarande det lilla bandet. De låter lätt åldrade där de vandrar mellan flanellrockscenen och en längtan efter mer soul i popen.

Det har gått snart tio år sedan debuten Psychedelic Swamp (som jag inte har fått tag på). I veckan kom bandets första släpp på ANTI- Shame, Shame. Därför kändes det lägligt med en liten Dr. Dog-special med några recensioner, en spellista och så ett gäng videos på det.

Min Dr. Dog-spellista i Spotify.

Dagens videos är hämtade från Dr. Dogs karriär.

Toothbrush (2002)

Det går lätt att bortse från helheten när man lyssnar på en folkrocksanthem som Mystery to Me. Släpigt, brusigt, osynkat och med storstövlarna på men ändå så jävla känsligt. Och när gitarren kommer in på slutet och bara stör lyfter det ännu en gång.

Takers and Leavers (2006)

Det är skevt, ostämt och en ganska halvhjärtad insats på både sång och instrument. Samtidigt finns det väldigt höga ambitioner på att skapa ett sound som ekar av sextiotalets surfpop och dess arrangemang.

Fate (2008)

Fate är så mycket kärlek att jag fortfarande kan trilla bakåt av 100 Years eller The Rabbit, the Bat & the Reindeer. Arrangemangen tar avstamp i den mest bitterljuva pop och ensliga soul som fem vita flaneller från Philadelphia kan relatera till.

Shame, Shame (2010)

Sextiotalsinfluenserna är fortfarande snygga och sångarna Toby Leaman och Scott McMicken anropar sina urkrafter när de tar sig an spåren, som de på Shame, Shame vill ska låta mer live än studio. Kanske har de tänkt lite för mycket, kanske är det här början på nåt bra, igen.