Efter att mer ha gjort sig ett namn som galjonsfigurer för Love Music Hate Racism och figurerat på Ladyfests lineup har Brighton-doun nu tagit ett stort steg framåt och låter musiken tala för sig. Med tanke på den andefattiga sörja som föregångaren, Box of Secrets, var är det med viss lättnad jag tar del av Fire Like This.

Med ett punkigt tilltag flörtar trummisen Steven Ansell och gitarristen Laura-Mary Carter med hur Pixies en gång lät och det är inte oävet alls faktiskt. Sångsysslorna delas överlag, med en viss övervikt åt Laura-Marys lungor, och att man ogenerat blickar över Atlanten kommer inte som någon överraskning.

Faktum är att man kan skönja en viss brittisk touch över skivan, men den motas bort i grind av uppenbara passningar till Q and Not You och, tro det eller ej, Babes in Toyland. Dock, den tydligaste bredsidan är den till Sky Larkin. Och det finns ju sämre band att sno från.

Det är också däri det stora problemet med Fire Like This ligger. Det stjäls hejvilt skivan igenom och inte på ett snyggt och smart sätt. Uppfriskande visserligen, men mindre smickrande och inget sätt att bygga en långlivad karriär på.

Det finns pärlor på skivan (Heartsink, Don’t Ask och Follow the Lines) som för en stund sätter bandet på rätt köl och mot en egen riktning, men kompassen man förlitar sig på går gång på gång sönder och placerar bandet i Seattle eller Washington D.C., uppenbara indierockresmål. Trist.

Det finns potential här men som helhet fungerar det inte. Tyvärr.