dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Mission of Burma: Signals, Calls and Marches
Signals, Calls and Marches (ep, cd) Mission of Burma
1981
Ace of Hearts/Rykodisc
9/10

Så. Jävla. Bra.

Tinnitus. Åkomman från helvetet. Många musikkarriärer har gått i stå på grund av den. Så också Mission of Burmas. Det var 1983, när bandet endast hunnit släppa några singlar, ett album, Vs. och denna fantastiska EP, som Roger Miller fick kasta in handduken.

Med denna skiva som bas, som när 1981 var över hade sålt slut förstapressen på 10,000 exemplar, hade Miller och manskap skapat ett monster. Ett odjur som tog amerikansk punkrock till nya och högre höjder. Med tydliga passningar mot ett poppigare melodispråk och ena foten i ett Buzzcocks-landskap och andra i ett av Boston format hardcorespråk är Signals, Calls and Marches en oemotståndlig EP.

Öppnande That’s When I Reach For My Revolver kan mycket väl vara en av de bästa låtar som någonsin skrivits, Fame and Fortune grundlade allt det Drive Like Jehu eller Fugazi kom att handla om och korta, koncisa This is Not a Photograph bär ett maniskt släktskap till Dead Kennedys.

Det finns en nerv hos Mission of Burma som är svår att skaka av, en vi-mot-domkänsla som tillför ännu en dimension till ett i övrigt perfekt band. Detta var deras heliga graal.

Att de på senare år under 2000-talet återförenats och släppt tre album glömmer vi, okej?

Publicerad: 2010-03-27 00:00 / Uppdaterad: 2010-03-26 21:43

Kategori: Recension | Recension: #5513

2 kommentarer

[...] Signals, Calls and Marches (ep, cd) Mission of Burma [...]

 

Varför inte 10?

mza Oregistrerad 2010-03-28 23:34
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig