Att kalla Speculation omedelbar och melodiös vore en rätt grov överdrift. Det är ju ändå trots allt To Rococo Rot det handlar om och bröderna Robert och Ronald Lippok och Stefan Schneider fortsätter sin utforskning av mötet mellan organisk instrumentering och elektronik, analogt och digitalt.

Nu tydligare än någonsin med föresatsen att repetition är all musiks moder. Rytmer låses fast i ett groove samtidigt som melodifragment och instrumentslingor återupprepas med ständiga marginella förändringar. Även om de aldrig hymlat med sina krautrötter tar trion nu ett rejält steg, bort från sitt tidigare mer elektroniska sound, och bygger istället vidare på den übertyska traditionen där hjältarna heter Can, Neu! och Cluster. Så till den grad att skivan är inspelad i Fausts studio med bandets Jochen Irmler som gästartist.

Det är murrigt utan att alls vara lågmält och med en böljande men ändå konstant framåtrörelse. Musik som ständigt sjuder men heller aldrig tillåts nå kokpunkten och som ibland, när början och slut flyter ihop, nästan blir en palindrom den också. Men To Rococo Rot lyckas dessutom ladda på med så mycket variation och spänning inom de fasta ramarna att Speculation inte vill släppa taget.

För även om elektroniken är nedtonad så är det just det som sker i periferin som i många fall lyfter Speculation. Det fräser, knorrar, plingar och stökar. I Place It bryts hypnosgunget av några väldigt övergivna discostråkar, Forwardness dansar välklingande vackert och obekymrat fram och Horses och inte minst Bells har, trots att de är ungefär en halvtimme för korta, mer gemensamt med Lindstrøms sinnesutvidgande bubblande kosmiska symfonier än något annat. Som motvikt avslutas sedan allt med Fridays tio minuter långa, tunga droneexperiment.

To Rococo Rot söker sig tillbaka i historien mot sina musikaliska rötter och lyckas på väg dit på ett förträffligt sätt uppdatera dem till något ändå helt samtida.