När jj släppte debuten nº 2 sågs den snabbt, i all sin skimrande baleariska eskapism, som en av huvudkandidaterna till 2009 års inofficiella sommarsoundtrack. Duon Joakim Benon och Elin Kastlander verkar uppenbarligen ha en direktlina till den nationella klimatkontrollen när de även den här gången prickar in sitt skivsläpp.

nº 3 är det hoppfulla ljudet av en annalkande vår som allt snabbare börjar tina upp frusna själar. Finstämda melodier glittrar som stillsamt smältande istappar och varma harmonier svävar omkring och leker tafatt med solens allt starkare stålar. Popmusik lika inbjudande som smakfullt nedtonad.

Men även om nº 3 håller sig inom samma ramar som debuten känns den också betydligt mer anonym. Lite för ofta blir det så försiktigt och diffust att resultatet mest blir teflonpop. Lättillgänglig och okomplicerad men inget som ändå riktigt vill fastna.

Så när duon träffar rätt blir effekten desto större.

Ena stunden gifter sig en New Order-bas med de smetigaste av synthstråkar och en Zlatan-hyllande italiensk fotbollskommentator, i nästa lyfter en akustisk gitarr och en svärm cikador mot natthimlen och däremellan hinner de också med en stillsam och helt avskalad tolkning av The Games My Life. När sedan Let Go med sin fantastiska refräng och geniala munspel är tre minuter helt perfekt popmusik kan det knappast bli bättre.