Jag är en av dem, kalla mig konstig, som inte fattade vad som var så dåligt med Hot Chips förra album Made In The Dark. Jag gillade det, lika mycket som jag gillade The Warning och lika mycket som jag gillar One Life Stand. Från att ha producerat indierätta pophits till att vända sig mot dansgolvet har de nu renodlat sin 80-talssynthpop och tagit med den in i 10-talet. Resultatet är magnifikt. Ljud som tekniskt sett inte alls borde funka, funkar. På I Feel Better blandas det hejvilt med synthar som grävts fram från det tidiga 90-talet, möjligtvis från Culture Beats dammiga källare. På det läggs calypsorythmer och tro det eller ej, vocoder. Och det funkar. Dessutom sägs grunden till låten vara baserad på Susan Boyles första framträdande i Britain’s Got Talent.

Det inte bara funkar, det är stundtals fantastiskt. Titelspåret One Life Stand börjar med oljefat och slutar med ett eggande aaaaaah. Här kanske bör nämnas att man måste vara en uppskattare av Alexis Taylors röst för att instämma i epitetet ”röst som gör en lite knäsvag”.
Förra året gjorde Hot Chip en cover av Joy Divisions Transmission, även den med oljetrummor och vocoder. Om någon annan hade gjort det hade det betraktats som helgerån men de kommer undan med det med lätta.

90-talets calypsoepos blandas med långsamma själfyllda ballader i en oemotståndlig samling.