Groove Armada öppnar sitt senaste album med Oasis-rock.

Det är sådär lovande.

När danskillar sent på nattfyllan kommer på att de vill rocka och slå sönder instrument i någon slags sent påkommen ungdomsrevolt brukar resultatet sällan bli särskilt upplyftande. Rockdans. Visserligen bättre än dansrock, men fortfarande rockdans.

Groove Armada har varit och nosat i de här trakterna tidigare, men nu känns det som att det en gång för alla halkats lite för långt över kanten. Även om Look Me in the Eye Sister blir något bättre än vad öppningen skrämmer med så, tja, är det fortfarande Oasis-rock det handlar om.

Jag vet inte om tanken med att öppna med Look Me in the Eye Sister är att skrämma slag på alla utom de riktiga fansen, alternativt hoppas att nya, lukrativa målgrupper ska lyssna igenom skivan, men resten av Black Light är gudskelov mer lyssningsbar. Men det är ett intressant spår som Groove Armada slagit in på den här gången. Åttiotal möter nittiotal. Fast inte riktigt de delar av respektive årtionde som stått på agendan senaste decenniet eller så. Istället handlar det om åttiotalets överljudpackade gigantoarenapoprock och nittiotalets trevande fnitterdejtande mellan poprocken och dansmusiken, precis innan de riktigt vågade hålla handen när andra såg på och några av årtiondets mest klassiska rockpop- och danslåtar trängdes på samlingar som hette saker som The Best Album in the World…Ever!.

Efter första genomlyssningen höll jag på att inte utsätta mig för samma plåga en gång till. Men det blev trots allt en sväng till i hörlurarna. Och en till. Och ännu en. Och… ja, jävlar. Jag börjar gilla det här mer och mer.

Fall Silent, med en plågad Nick Littlemore (Empire of the Sun, Pnau) får mig att tänka på Neuromancers Gesicht Statt Schminke. Just For Tonight, med Jess Larrabee på sång, ekar gitarrpops-New Order. Förstasingeln I Won’t Kneel är en åttiotalsljudvägg som av någon anledning får mig att tänka på Nina Hagen varje gång. Cards to Your Heart (Littlemore igen) börjar i ett knorrande artykollektivistiskt Talking Heads för tvåtusentalet och slutar i The Waterboys The Whole of the Moon. Marscherande Paper Romance är Junior Boys Birthday målad i svart. Time & Space bjuder på rymddiscorock och Mirwais-stråkar. History är falsettdränkt Smalltown Boy en gång till, med ”run away, run away, run away” ekande långt bort i fjärran. Och Warsaw… ja, Warsaw är mest småtrist, så den hoppar vi över.

Men mest av allt är Black Light två låtar – två låtar som dessutom är varandras motsatser. Bryan Ferrys röst tillåts i Shameless vibrera över en snyggt tillbakalutad rebirth of cool-kuliss insvept i såväl new romantics som balaerica, utspädd med några få stänk blått. Och på andra sidan skalan, långt från Ferrys välpressade kostym, minutiöst tillrättalagda hår och brittiska återhållsamhet hittar vi Not Forgotten, med en primalskrikande Nick Littleton, drunknande i nittiotalets mest storslamrande rytmer, som valfri brittisk nittiotalsrocklåt efter att den fått sig en överkörning av Chemical Brothers. Enastående bra, båda två.

Och, ja jävlar, jag gillar verkligen Black Light mer och mer. Fast jag inte borde. Den innehåller väldigt mycket av det som jag har svårt för. Men på något sätt har alltihop tryckts ihop till ett slutresultat så stilförvirrat att jag tappar kompassriktningen. Eller om det är smakkartan.

Jaja. Skitsamma.