Vilken hemskt ledsam överraskning. Efter att ha bubblat omkring med ett par singlar i bagaget under 2009, släpper Ellie Goulding slutligen sin debutskiva. Som är tråkigare än Eskilstuna centrum en måndagskväll i februari.

Goulding har fokuserat på det folk-akustiska draget, som på tidigare singlar och de låtar som flutit omkring i bloggvärlden varit lyckligt undertryckt till förmån för elektroniskt färgad indiepop. På Lights har samtliga låtar dessutom fått ytterligare en ordentlig uppolering av ständigare vapendragaren Starsmith, vilket leder till att produktionen är så glossad att man skulle kan spegla sig i den. Lägg till en genomgående brist på beat, och vi har resultatet i något som skulle kunna gå varmt på vilken repetitiv, fantasilös kommersiell radiostation som helst. Det som var spännande, tillika det som placerade Goulding på ”potential”-listan tidigare, har helt slipats bort. Kvar är ett gäng småputtriga dussinpoplåtar som inte ens är närheten av att få mig att vilja ligga, eller att gå ut i ett metaforiskt krig. Passiv underhållning.

Det är väldigt tråkigt att det skulle bli såhär: Everytime You Go skulle lika gärna kunna vara skriven för Kelly Clarkson (om hon inte vore upptagen med sin rockkarriär, eller vad det nu var). The Writer bjuder på en av de ostigaste refrängerna sedan pastöriseringen uppfanns:

But I’ve got a plan
Why don’t you be the artist
And make me out of clay?
Why don’t you be the writer
And decide the words I say?

Singlarna Starry Eyed och Under the Sheets håller fortfarande, men har hunnit tappa en hel del fart och kraft sedan den där allra första lyssningen. Your Biggest Mistake har en klart godkänd hook och refräng, vlket gör den till den tredje och sista låten över mållinjen. Resten är så pass intetsägande att det inte är så stor idé att lägga någon tid på det.