Kommer ni ihåg The Bucketheads? Eller mer exakt videon till deras hit The Bomb! (These Sound Fall into My Mind)? Ända sedan jag första gången såg en video med Lightspeed Champion på YouTube har jag tänkt på The Bomb!-videon varje gång jag sätter på Life is Sweet! Nice to Meet You. Trots att de musikaliskt inte har något gemensamt.

Lightspeed Champion är Devonté Hynes. Hynes som i mitten av 00-talet sågs på skrikig tå som intensiv och färgsprakande indiepunkrockare i Test Icicles. Här är kostymen en annan och gesterna större och mer svepande. Dramatiska på klassiskt brittiskt manér.

På 80- och 90-talet hade jag kallat det här britpop i relativt rakt nedstigande led från The Smiths. I mitt fall mest utifrån en idé om The Smiths än en relation till deras musik.

Trots att jag drar parallellen till The Smiths finns det något i Lightspeed Champion som lockar mig.

Ibland får jag för mig att det är produktionen som lurar mig. Ben Allen som dragit i reglagen har tidigare arbetat med bland andra Animal Collective (kan anas i till exempel The Big Guns of Highsmith) och Gnarls Barkley, två band som på olika vis drabbat mig hårt de senaste fem åren.

Långtifrån alla låtarna funkar och det händer att jag nickar till eller zappar vidare när jag lyssnar från start till mål eller att det känns lite anonymt när jag tar den lates väg ut och trycker på shuffle.

Ibland lyckas Devonté Hynes lägga alla pusselbitarna på precis rätt plats. Oftast när han tar i med allt vad instrumentbutiken bjuder och tillsammans med Allen klär melodierna i storslagna stråkar. Faculty of Fears, Marlene och I Don’t Want to Wake Up Alone hör alla till den skolan och får mig att mentalt röra mig mot indiedansgolvet som spelat Pulp, Blur och Suede de senast 20 åren.

Jag är osäker på om det finns en ny publik för den här typen av, kan vi väl säga nu, ganska tidlös britpop. Men om du som jag minns framför allt 90-talets britpopera med viss nostalgisk värme finns det däremot en hel del att hämta här.

Frågan är om jag borde få åldersnoja när jag upplever en skiva som en retrovåg av en period i mitt liv som inte känns så där alldeles långt borta?