När Rebecka recenserade Makthaverskans ep öppnade hon med konstaterandet att ”jag tycker att nostalgi är överskattat”. Och visst är det så. Som Rebecka vidare konstaterar att det är ”något synnerligt unket över folk som inte kan släppa hur coola de var i gymnasiet, i lumpen eller på Emmabodafestivalen 1995″.

Säkerligen sant – men samtidigt den enkla, om man så vill ytliga, aspekten av nostalgi. Blicka tillbaka mot fornstora dar. Bitterhet över att det minsann var bättre förr.

Den andra, djupare och betydligt mer svårgreppade, aspekten av nostalgi handlar om hur mycket mer än vi någonsin vill erkänna som formats av känslor och händelser frusna i tid. Och hur det här spillt över på det vi tar med oss. Hur mycket av det här som slagits ner likt armeringsjärn mellan noterna i de simplaste av popmelodier.

Jag älskar Diamond Life. Fullständigt. Fast det i år är 26 år sedan den släpptes.

Frågan är förstås hur jag hade reagerat om jag hade hört Diamond Life för första gången idag. Hade den fått en lika stor del i mitt musikaliska känsloarkiv? Förmodligen inte. Men det spelar mindre roll. Eller: det spelar egentligen ingen roll alls.

Jag älskar Diamond Life. Fortfarande.

Här finns självklart hinder som kan vara svåra att ta sig förbi med dagens öron. Diamond Life är djupt förankrad i den superslicka cocktailjazz som var världsstörst i Storbritannien, men som aldrig kom särskilt långt utanför de brittiska öarna. Det var musik som fick den välkammade västkustrocken att framstå som grungerebellisk i jämförelse. Åttiotalets lite stelbent maskinformade pop i en intim kindtryckare med jazz avsedd för de stora banden, fri från all slags lössläppthet. Elpianon. Saxofonsolon. Kostymer med för stora axlar. Stora röster vid mikrofonen, inte sällan skolade just i jazztraditionen.

Diamond Life är precis allt det här.

Diamond Life, och kanske framförallt mästerliga Smooth Operator, la grunden för den bild vi fortfarande bär med oss av bandet Sade. Rökig coolhet, cocktailsglas på verandan. Den svala, men kanske inte så spännande, jazzpopen, som i Sverige ungefär samtidigt bland annat hade sina företrädare i Zzaj. Detaljerna som döljer sig i det elegant finstilta, som stråkarna som snudd på omärkligt smyger in i Your Love Is King och Smooth Operator. Den stillsamma wacka-wacka-gitarren och de avlägsna rymdatmosfärsljuden i Cherry Pie. Att producenten Robin Millar samma år också arbetade med Everything But the Girl känns i sammanhanget rätt självklart.

Och visst, Sade är mer än något annat Helen Folasade Adu. Rösten.

Men Diamond Life är lika mycket en vägkarta över den väg som Helen och de övriga tre i gruppen skulle komma att ta på sin musikaliska vandring. Grundelementen finns redan här.

Samtidigt är Diamond Life också en uppvisning i vad Sade inte är. Eller rättare sagt: vad Sade i allra högsta grad är, men som sällan kommer med i den slutgiltiga beskrivningslistan när folk hör ”Sade” – och det som skilde Sade från många av sina kollegor. Och det är faktiskt inte Sades röst som det handlar om, utan istället två andra saker: Paul Spencer Denman och texterna.

Ska man sammanfatta Sade i ett ord ligger ”smärta” nära till hands. Vill man dubblera ordåtgången skulle sammanfattningen kunna bli ”brustet hjärta”. Det är här som Sade, framförallt i sin personifierade form, gjort de största intrycken. Som en kärlekssoldat. Men genom hela karriären har texterna i nästan lika stor utsträckning handlat om någon form av vardaglig socialrealism. Inga stora, svepande planeträddande gester, men väl asfaltsregn sett genom den lilla människans ögon. Att albumet avslutas med den förmodligen bästa versionen som spelats in av Timmy Thomas nedskalade hålla-handen-klassiker känns nästan som en programförklaring.

Det andra som ofta missas när man pratar Sade är den puls som finns under den välpolerade ytan – framförallt i form av Denmans i sammanhanget mullrande basgångar: inte sällan blodrik och hotfull på samma gång. Det är Denman som driver Hang On to Your Love och Cherry Pie framåt och som sätter stämningen i When Am I Gonna Make a Living. Den här motsättningen, mellan å ena sidan det skinande überpolerade och det mörka rotgrävandet, är en dynamik som följt Sades hela karriär.

Men ja. Sen är det ju det där andra. Melodierna. Sångerna. Alla delarna tillsammans. Den magi som skapas mellan de inblandade.

Kanske är det helt enkelt så att musiken verkligen är så bra som jag tycker. Kanske är det bara nostalgin som spökar.

Jag älskar Diamond Life. Oavsett vilket.