Monarchy skulle enligt något av de många lösa rykten som flaxar runt på internetet avslöja sina identiteter i januari 2010. Hittills har det mig veterligen inte skett, varför både bloggarna och musikmagasinen ju kan fortsätta med sina hypoteser om Starsmith, Paul Epworth och fan och hans moster åtminstone ett tag till. En inte alltför vågad gissning är väl att det rör sig om ett par (det är i och för sig bara logotypen som säger att de verkligen är två) väletablerade DJs eller producenter som slagit sina påsar ihop. Efter en helt berättigad hypevåg under förra årets sista månader gjorde de sin första spelning på hemmascen i London just i slutet av januari, så logiskt sett bör det numera också finnas ett ökat antal personer som kan bekräfta att Monarchy faktiskt finns.

”Dreamwave” är en term som myntats av folket bakom Los Angeles-etiketten och bloggen Binary enligt följande:

There is NOTHING lo-fi about dreamwave. Its all about crisp, clean, big sounding synthesizers, stabby guitars, and pop songwriting with big hooks.

Namn som nämnts i anslutning är bland annat Miami Horror, Millionyoung, LexiconDon tillsammans med mer kända namn som Empire of the Sun och Cut Copy. Jag vet inte huruvida Binary och jag är överens, men dreamwave känns som en perfekt benämning på Monarchy, med betoning på den sinnesstämning de förmedlar; neon, moln, att dansa på nedåttjack. Gitarrerna lyser dock genomgående med sin frånvaro – ingen rockdans här.

Tillsammans med denna sjutumssingel som släppts i dagarna via Neon Gold (bara det ett tillräckligt kvalitetsbevis) utgörs produktionen hittills av ett gäng remixer (Marina & the Diamonds och Penguin Prison bland andra) och endast en ytterligare låt, The Phoenix Alive. Men vi återkommer till den senare.

Gold in the Fire är ett släpigt, episkt groove som mjukt vaggar dig bort samtidigt som bildserier blixtsnabbt uppenbarar sig som på andra sidan av en dimkuliss. Food for thought, så att säga. Black, the colour of my heart faller dock inte helt i god jord, kanske mest för refrängen som känns lite som en kovändning i jämförelse; lite för enkelt, och inte alls i linje med det fantastiska, stora, svepande beatet. Som par betraktat utgör de dock en imponerande debutsingel, och det är inte svårt att förstå nyfikenheten på vad som gömmer sig bakom fasaden. Monarchy målar med stora, dramatiska penseldrag samtidigt som kosmos sakta flyter förbi i en glittrande, lockande ström. Ständigt denna motsättning.

Den tidigare nämnda tredje låten (som förvisso inte finns med på singeln, men samtidigt är alltings början, vilket rättfärdigar att den omtalas här), The Phoenix Alive saknar de övriga tvås episka kvaliteter men är den perfekta poplåten. Pop songwriting with big hooks, utan tvekan. Jag är för komplexitet, rubbade tempon och allehanda knasigheter, men med jämna mellanrum slås benen ändå undan för mig av den perfekta poplåten i olika skepnader. Det är ingen idé att analysera perfektion.

Egentligen spelar det givetvis ingen roll vilka Monarchy är. Så länge som de fortsätter på det här sättet.