Att omslaget föreställer Bradford Coxs nakna överkropp och ihopsjunkna bröstkorg i starkt strålkastarljus ger kanske en föreställning om att det här är ett extremt utelämnande album. Musiken handlar inte om mig, sa han i en intervju innan skivan släpptes. Inte heller vill han publicera sina texter eftersom han liknar det vid att trycka upp en förstoring av en finne på omslaget, det är onödigt att utelämna sig för dissekering.

Bradford Cox kräver ingen uppmärksamhet. Tacksamt nog för oss släpper han hur som helst sina alster fria för omvärldens öron. Det var dock nära att det inte hände då han av misstag själv läckte albumet på internet. Det var inte den slutgiltiga versionen och det faktumet verkade störa honom mer än eventuella ekonomiska förluster.

Efter att ha kollaborerat med andra människor i Deerhunter ville han skala bort allt annat och bara umgås med sig själv och en dator. Faktum är att han har skapat musik sedan han var liten under namnet Atlas Sound. Han satt i sin källare med en karaokemaskin som han insåg kunde användas som en inspelningsapparat med flera kanaler. Pojken med karaokemaskinen har utvecklats och fått fler lekkamrater och bättre maskiner men den där känslan av ensamhet och det förunderliga soundtracket som följer en mycket besvärad person som innehar fömågan att skapa vacker musik lever kvar.

Musiken är långsam, drömsk och försiktig, det låter stundtals som renodlad pop men med ett magiskt filter över sig. En låt som Shelia är uppåttempo med handklapp men eftertänksam och bitterljuv med textraden ”No one want’s to die alone” i centrum. En av de bästa låtarna på skivan är samarbetet med Noah Lennox på Walkabout. Digitala glädjekörer uppstår. Att Atlas Sound har hämtat inspiration från Stereolab står klart när Laetitia Sadiers röst blandas perfekt med Coxs mjuka repetitiva syntmatta på Quick Canal. En karamell på 8.5 minuter.