Det händer allt mer sällan att jag får höra musik som faktiskt inte låter som någonting jag har hört tidigare. Särskilt inom metal. Men med Portal och deras senaste skiva Swarth är det faktiskt så. Att det dessutom är bra gör ju inte saken sämre.

Portal har undvikit min lupp trots att de har släppt skivor sedan 2002 och dessutom gjort det på relativt välbekanta bolaget Profound Lore. Kanske beror det på att bandet kommer från Australien, men det borde inte vara ett hinder i dagens digitala medielandskap.

Att beskriva bandets musik är inte lätt att göra med enstaka ord. Visst går det att kort och gott säga avant-garde death metal, men själva innebörden av den beskrivningen är ganska tom.

Jag funderade inledningsvis på om det inte var så här det skulle kunna låta om bolaget Norma Evangelium Diaboli fick för sig att ge ut death metal, men inser ju mer jag lyssnar på Swarth att inte heller den beskrivningen är fullgod, främst på grund av de drag som närmast kan härledas till noise.

Gitarriffen låter stundtals som en bisvärm, ett intryck som förstärks av den dova, sluskiga produktionen där trummorna fått en plats väldigt långt bak i ljudbilden och där The Curators väsande bröl och gitarren har prioriterats. Ändå tar trummorna plats, inte minst tack vare sina plötsliga tempoväxlingar.

Jag inbillar mig att jag är långt i från färdig med såväl Swarth som Portal i övrigt. Det är måhända ingen skiva som jag sällskapslyssnar på, snarare är det något jag verkligen måste sitta ner och lyssna uppmärksamt på. Och hittills har den varit värd uppmärksamheten.