Omedvetet eller ej, Freddie Wadling har alltid odlat en myt om sin person. Att vara ett freak, att kalla sig själv ett monster kan ses vara ett skydd gentemot omvärlden, en flykt från allt det världsliga man kan vara utan. Den ståndpunkten cementerade han redan 1983 i Cortex och låten The Freaks och har, helt naturligt, fortsatt i samma hjulspår. Oavsett samarbetspartners, och de har blivit många genom åren, har Wadling aldrig kompromissat och alltid låtit sin karakteristiska sångröst hamna i främsta rummet.

Tvetydigheten i att vara artistsveriges mest ljusskygga personlighet och samtidigt en av de mest älskade artisterna är långt från självvald, men likafullt ett faktum. Något som mer än någonsin är tydligt i och med er läsares röstning om 2009 års bästa skiva.

Gästlistan på The Dark Flower/Den mörka blomman är lång och imponerande. Anna Ternheim återkommer på flera spår, Magnus Carlson och Ellekari Larsson backar upp Wadling på The Dark Flower-skivans öppningsspår Isolation. Andra vokalister som gästar är bl.a. Tomas Andersson Wij, Meja och AK Von Malmborg. Utöver nämnda artister, som även varit med och skrivit till skivan, ska även Peter Le Marc och Stina Nordenstam i högsta grad nämnas som låtskrivare.

Den mörka blomman öppnar med en välkommen cover. Fausts låt Jennifer blir här Jennifer, ditt hår brinner och ursprungslåtens krautiga approach har skalats av för att i stället ta fram den suggestiva melodi låten bärs fram av. Ska vi belysa de coverval som spelats in på den svenskspråkiga delen av denna dubbelskiva måste I himlen nämnas. Originalet, In Heaven (Lady in the Radiator Song), hördes första gången 1976 i David Lynchs mästerliga Eraserhead och Freddie Wadling förvaltar Peter Ivers verk högaktningsfullt. Tredje covern som avverkas är Imperiets Cafe Cosmopolite och gnistan som genomsyrar resten av skivan har här gått förlorad, vilket måste beklagas eftersom det är en personlig favoritlåt med bandet.

Den mörka blomman stoltserar i övrigt med högklassiga låtar som dels bär spår av Tom Waits (Här slutar kartan) och driven och lågmäld pop (Du är mitt morfin). Skiva nummer två, den engelskspråkiga, däremot – den lämnar en del att önska. Nämnda Isolation är en uppvisning i det mörker Wadling behärskar och i samband med hela skivans bästa spår, Christmas med Anna Ternheim på imponerande gästsång, är de en tydlig motsats mot resterande material på skivan.

Annabel Lee, som högtravande inspirerats av Edgar Allan Poe, är en valsande petitess i sammanhanget och avslutande Kira-Kira (a collection of sketches and improvisations) är exakt vad parentesen beskriver. Sistnämnda klockar in på dryga 24 minuter och känns ärligt talat helt onödig.

I övrigt är det ett ytterligare styrkebevis från mannen som givit oss en av mina favoritlåtar genom tiderna – Mayhem Troopers. Att ni läsare röstat fram denna skiva som 2009 års bästa skiva och inte, säg, Merriweather Post Pavillion väljer jag att se som ett friskhetstecken. I salute you!