Jag har aldrig förmått mig själv att inte tycka om 50 Cent. Hans musik alltså, den odrägliga person han verkar vara får mig att ogilla att jag gillar musiken. 50 Cent är komplex på det sättet. Bland allt skit har han ju ändå en fantastisk talang för hiphop.

Med Before I Self Destruct har Fifty tagit något av en ny skepnad. Hur många gånger har någon singel från albumet spelats på de populära radiokanalerna? Antagligen inte många, eftersom det inte finns någon omedelbar monsterhit på det här albumet. Bara där kan man ju börja undra vad det är frågan om. På BISD går Fifty tillbaka till sitt förra liv. Det handlar om drogaffärer, vapen och cashflow över äkta gangstabeats som minst av allt passar in på klubbgolven. Visst finns Fiftys karakteristiska supercatchiga hookar kvar, men för att passa in i den hårda mallen som dominerar på albumet är de aningen mer anonyma än vanligt.

Albumet börjar riktigt bra. De fem första låtarna är alla bland de bästa på plattan. Där hittar vi bland annat sköna Then Days Went By, Psycho med Eminem och Dr. Dres monsterbeat på Death To My Enemies. Efter det börjar albumet gå lite upp och ner. Andra halvan av skivan är lite sisådär. Det blir aldrig för dåligt, och verkliga höjdpunkter finns i exempelvis beatet till Crime Wave och på Stretch där 50 Cent slopar allt vad flow heter och morrar fram sina hotelser istället. Ne-Yo och R. Kelly, de enda gästerna förutom nämnda Marshall, gör solida insatser, men deras låtar är inte så mycket mer än okej. Ännu tråkigare är I Got Swag och Get It Hot där Fifty byter ut sina vapen mot brudar. Jag vet inte varför egentligen, men ”I’m a substitute teacher, welcome to sex ed’, she’ll be an A student time she get out my bed” känns mycket mer yada yada än ”Nigga it’s murder one when you see my gun, I just squeeze and squeeze til the whole clip done, you just bleed and bleed til the police come”.

Hade Fifty skalat ner BISD till perfekta 11-12 spår hade det här blivit ett grymt album som hade låtit mer gangsta än något jag hört på länge. Nu är det helt enkelt bara bra när det är bra, fast då är det ju jäkligt bra.

Det är modigt och smart av Fifty att släppa den här plattan. BISD låter som fortsättningen på de mörkaste och hårdaste stunderna på hans bästa album, debuten Get Rich Or Die Tryin’. Ett steg bakåt, och två steg framåt. Jag hoppas bara att han kan hantera de dåliga försäljningssiffrorna som följer när de stora partybangerlåtarna saknas. Han känns inte som den mest konstnärliga av artister, men jag får ändå en känsla av att det här är det album där 50 Cent har lagt ner mer på att det få det att låta så som han känner, istället för att skapa hittar som genererar pengar och popularitet. Curtis antydde att Fifty med sina två första album redan har gjort sitt på den arenan, och Before I Self Destruct antyder att det är det här spåret 50 Cent ska följa nu.

Crime Wave

OK, You’re Right

Baby By Me (Feat. Ne-Yo)