När Leona Lewis släppte sitt debutalbum, ett år efter att hon hade vunnit den engelska musiktävlingen X-Factor, stormade hon in i musikvärlden i en våldsam fart. Med låtar som Bleeding Love, Forgive Me, Take A Bow och givetvis megahitten Better In Time var det välförtjänt. Spirit hade mycket bra att ge, men var lite plastig. Leona är dock en fantastisk personlighet och sångerska, och min väntan efter hennes nya album har nästan varit olidlig. Bara tanken på vad Leona skulle kunna göra är allt för underbar för att förstå.

Nu är andra plattan ute, och jag förstår nada. Vad hände?

Med undantag för första singeln Happy, som är en av årets bästa låtar tack vare Leonas oerhört mäktiga röst över instrumentalen som håller sig nere på en bra nivå, är det helt otroligt dålig musik på den här plattan. Max Martin har gjort många låtar, men jag vet egentligen inte vem jag ska skylla på.

Det mesta på Echo är vidriga popdängor som säkert skulle gå hem hos de smakfattiga svenskar som håller melodifestivalen som årets höjdpunkt. Ibland finns det små detaljer av låtarna, en brygga här och en vers där, som är okej, men Leona är ändå fel person att sjunga dem. Tills nästa album skulle det vara bra om producenterna, Leona själv och alla inblandade skulle ta lite tid att lyssna på hennes out-of-this-world-fantastiska röst och sedan förstå att det är souligare pop eller lugn R&B som passar henne. Då skulle hon kunna göra en tiopoängare. Hon är ju Leona Lewis, för fan.

Skulle någon få för sig att mixa om Echo, och byta ut de obskyrt opassande uptempoinstrumentalerna med något simplare, skulle det kanske kunna bli en angenäm lyssning. För potential i vissa låtar, till exempel i andra singeln I Got You, Don’t Let Me Down (som Justin Timberlake står bakom) och covern på Oasis-balladen Stop Crying Your Heart Out, och alltid i Leonas röst.

Tur att skivomslaget är ett av årets snyggaste i alla fall.

Happy

I Got You (Live)