Joss Stones tre tidigare album har alla vandrat uppåt i samma stadiga spiral. Det ena bättre än det andra, och alla har bjudit på nya ljudbilder, nya stilar och nya känslor.

Med Colour Me Free har hon försökt sig på samma sak, men bara lyckats till viss del. Visst låter det nytt, men alla låtar går inte helt i samma stil. Det är inget negativt med det, variation är snarare ofta positivt. Problemet med Colour Me Free är att den har trillat av den där spiralen en aning.

Konceptet för hennes förra album från 2007 var kärleken till musiken. Konceptet för detta är tydligare, albumtiteln och första singeln Free Me förklarar. När det där kravet av frihet hörs i låtarna blir det bäst. Joss kan förmedla vad hon känner i sin musik på ett otroligt sätt, och det hörs att hon vill och kan trycka ner alla som försöker fängsla henne. Hon är intensiv och äkta på ett sätt som står helt utanför den kommersialiserade mallen.

Don’t tell me that I won’t – I can
Don’t tell me that I’m not – I am
Don’t tell me that my master plan ain’t coming through
Don’t tell me that I won’t – I will
Don’t tell me how you think I feel
Don’t tell me cuz I know what’s real – What I can do

- Free Me

Govermentalist är skivans i särklass bästa låt. Den sticker ut, och inte bara på albumet utan från hela Joss katalog. Joss behandlar ett nytt ämne när hon tillsammans med en briljant Nas riktar kritik mot makthavarna. I oktober förra året skrev hon ett långt inlägg på sin MySpace-blogg där hon presenterade sina politiska åsikter samt förklarade vad som fick henne att skriva låten. Intressant och läsvärt.

Utöver de för få låtar som nästan är så bra att man smäller av är det ganska mycket samma gamla på Colour Me Free. Fast lite sämre. Där faller konceptet. Det är för utsvävande, för långsamt. För fritt. Ibland låter det lite slarvigt ihopslängt och texterna känns oinspirerande. Det är mycket jammande. Egentligen en musikform som passar henne fantastiskt bra, och det blir aldrig dåligt. Men den där sammanhållningen som krävs för att man ska bli ordentligt glad och charmad saknas.

Joss Stones osannolika röst, som aldrig sviker, har givetvis alltid varit det bästa med hennes musik och det som dragit största lasten. På det här albumet får den spela hjälte lite för mycket. Colour Me Free är bra, men det är inte Joss-klass.