Det krävs en del entusiasm för att plocka fram New Wave Hot Dogs. Den öppnas med riffet från Blue Öyster Cults (Don’t Fear) The Reaper och titeln Clunk syftar väl på, ja, koklockan. Kul.

En snabb research om albumet ger ständiga referenser till The Velvet Underground och Television. Kanske är det de vassa gitarrerna, den lite smutsiga produktionen och melodierna som gör det. Annars är New Wave Hot Dogs någonstans mellan de där låtarna hos Popsicle man inte tyckte om och ganska ordinär amerikansk åttiotalsindie. It’s Alright (The Way That You Live) skriven av Lou Reed, är annars det närmaste vi kommer New Yorks sextio- och sjuttiotal.

Det känns lite tröttsamt att avfärda stora delar av New Wave Hot Dogs. Det var ändå tjugotvå år sedan albumet gavs ut. Numera ges det ut tillsammans med President Yo La Tengo som kom ut två år därefter, kanske för att det idag inte bär helt på egen hand.

Did I Tell You och Water är vackra spår men på ett sätt är de lite för veliga. Yo La Tengo har definitivt mått bättre av att utmed karriärens gång kunnat lägga mer kraft och pengar på produktion. På New Wave Hot Dogs bär inte låtarna heller helt för att bli charmiga i den lite enklare inramningen.

3 Blocks from Groove Street och instrumentala Lost in Bessemer har ett kontrollerat driv som Yo La Tengo tog sig med vidare. Munspelet i 3 Blocks from Groove Street kommer oväntat. Yo La Tengo och ett… munspel? Det funkar på ett roligt sätt men New Wave Hot Dogs är inte det först albumet man köper när Yo La Tengo-katalogen ska uppdateras.