Jag vill minnas att mottagandet av I Am Not Afraid of You and I Will Beat Your Ass var ganska ljummet men jag kan inte minnas varför. Kanske inte bland recensenter, men bland mina vänner. Det var som om de flesta köpte albumet av gammal Yo La Tengo-vana men ingen riktigt lyssnade på det. Själv vill jag påstå att det inte ligger längst upp i Yo La Tengo-högen men bra nära. Det är svårt att inte bli på bra humör när de inleder med nästan elva minuter Pass the Hatchet, I Think I’m Goodkind.

När Yo La Tengo kom ut med I Am Not Afraid of You and I Will Beat Your Ass hade de ingen som helst konkurrens på att stå och veva med gitarrerna över huvudet i två timmar. Just då köpte vi precis vad som helst från dem. Det var det som var Yo La Tengo. Det som många fortfarande tycker är Yo La Tengo. Därför var det nästan, men bara nästan, provocerande när spelningarna i Sverige det året var poppiga och melodiösa.

Inte för att I Am Not Afraid of You and I Will Beat Your Ass inte innehåller vänliga poplåtar. Den består till största del av sådana. Men vi ville att Kaplan skulle gnida Telecaster-strängarna mot en cymbal och vända oss ryggen. För han kunde ju.

Yo La Tengo hade en kvalitetsstämpel. Därför köpte vi skivan utan att direkt veta vad vi skulle ha den till. Vi hade skapat oss en uppfattning om Yo La Tengo som bandet som alltid hade rätt. När Mr. Tough med falsett och svag koklocka drar igång tänker vi att det är precis lika rätt som nästan nio minuter pysslande bakgrundsljud och vinglande pianospel (och är det en eld?) i Daphnia. Vi var konfunderade, men vi älskade Yo La Tengo. Och de gjorde precis vad de ville, vilket som vanligt betydde lite av varje.

Det var kanske därför I Am Not Afraid of You and I Will Beat Your Ass samlat lite väl mycket damm hos vissa. Precis när vi trodde att vi visste var vi hade dem – föregångaren Summer Sun var förvisso snäll men live var de fortfarande en ångvält – så gjorde de nåt annat. Och skivan blev liggande som något slags mellanalbum under tiden man väntade på att Yo La Tengo skulle tända till igen.

Jag vet inte om mitt resonemang gör någon klok. Det kanske bara var jag som upplevde att I Am Not Afraid of You and I Will Beat Your Ass blev orättvist behandlad. Det kanske inte alls var så att man förväntade sig mer. Man kanske helt enkelt hade för många Yo La Tengo-album hemma redan.

Själv tog jag med Beanbag Chairpå min årsbästalista och lade flera av låtarna i favoritmappen. Men det är egentligen som album som I Am Not Afraid of You and I Will Beat Your Ass gör sig bäst. De inledande och avslutande mastodontspåren, klockrena poplåtar som The Race Is on Again och The Weakest Part, bottennapp som Watch Out for Me Ronnie och orgelschlagers som I Should Have Known Better. Orgeln, lite typisk för I Am Not Afraid of You and I Will Beat Your Ass räddar flera av spåren. Drivet hela albumet igenom är också typiskt för just I Am Not Afraid of You and I Will Beat Your Ass. Helt vidunderliga Black Flowers är inte typiskt för Yo La Tengo och bara den borde göra albumet till ett av bandets bästa.