Painful var avstampet in i ett mer homogent sound, skapat av bland annat producenten Roger Moutenot. Uppföljaren Electr-O-Pura är därför en helt fantastiskt album. Den velighet som fanns på Painful finns inte längre på 1995 års Electr-O-Pura.

Electr-O-Pura är ganska stökig. Men den är bråkig på ett lite mer sofistikerat sätt än tidigare. Det är också ett tyngre och dovare Yo La Tengo som tagit sig bort från den mer skräpiga indien. Stämningarna är drömska.

I think I’ll throw it all away
I think I’ll throw it all away
And if dreams come back to me
I’ll pretend that I don’t see
I’ll just cover my eyes instead

På bandets sjunde fullängdare är låtar som Flying Lesson (Hot Chicken #1) höjdpunkten. Det är både dystert och väsnas mycket. Del två, Don’t Say a Word (Hot Chicken #2) är däremot snäll och stillsam. På Electr-O-Pura har Yo La Tengo till större del börjat behärska växlingarna mellan tempo och stillsamhet, finstämdhet och larm. Albumet karaktäriseras av lugn och självförtroende.

Hubleys trummor ligger långt bak i ljudbilden och (Straight Down to the) Bitter End har både stämsång och larmande gitarrer. Snällt och svinigt på samma gång.

Now the world keeps spinning when you die
While the lights keep flashing in the sky
They’ll be sighing after normal sights

Samtidigt låter Electr-O-Pura väldigt vuxen. Som om Yo La Tengo skulle vara klara här. Men det var ju bara början. Electr-O-Pura är kanske något bekväm men det är snarare kompetens än lathet som förmedlas. Hur monotona och nedtonade Yo La Tengo än är så låtar de aldrig oinspirerade. Just den styrkan är också grejen med Electr-O-Pura.