När Kal skrev om Jad Fair och Teenage Fanclubs samarbete Words of Wisdom and Hope avslutade han:

För mig är problemet med skivan att jag inte håller ut till det tolvte spåret, tröttnar gör jag inte, men jag tappar intresset. Men det spelar inte så stor roll. Jag har fått min dos redan innan och känner lite fånigt att livet är mysigt och bra.

Pelle kommenterade:

Gå inte på denna nit och köp denna skiva. Teenage Fanclub sjunger inte ett dugg och till köpet får man en Jad Fair som har den tråkigaste och jobbigaste sångrösten.

De båda omdömena kan även appliceras på Jad Fairs samarbete med Yo La Tengo. Strange But True från 1998 är en verklig parentes och är ganska talande för det mesta Jad Fair, denne indiegigant, gör. Med bandet Half Japanese, som han har tillsammans med sin bror David Fair, har han sedan sjuttiotalet släppt ett trettiotal album, varav ett gäng samlingsskivor. Vidare har han samarbetat med Daniel Johnston, The Pastels och The Zombies och han är ganska skitjobbig. Hans fula teckningar och miljontals, ointressanta släpp gör honom till indien personifierad på ett ocharmigt sätt.

Strange But True består av tjugotvå spår (Kill your darlings, Jad!) med titlar från knasiga tidningsrubriker. Dedicated Thespian Has Teeth Pulled To Play Newborn Baby In High School Play, Embarrassed Teen Accidentally Uses Valuable Rare Postage Stamp och Clever Chemist Makes Chewing Gum From Soap är exempel på låttitlar som på ett ganska gulligt sätt skapar en sagostämning över Strange But True men musiken finns det inget sagolikt över. Det är rak nittiotalsindie där Jad Fairs pratsång är nåt man hade förträngt.

Sen funkar det ibland. Den mer nedtonade Circus Strongman Runs For PTA President påminner till och med om att det är Yo La Tengo som sitter bakom instrumenten. Fast mest är det bara jobbigt.