Jag tycker mig ha förstått att det har knorrats en hel del över Baroness inriktning på Blue Record, den nyligen släppta systerskivan till Red Album. Och jag ska medge att även jag höjde ett ögonbryn i början.

För det är ett mycket mer lättillgängligt Baroness vi får möta. Från första stund. Där Red Album smög i gång med Rays on Pinion, kickar The Sweetest Curse i gång direkt, efter introt Bullhead’s Psalm.

Och så fortsätter det sedan. Visserligen har bandet inte släppt sin progressiva framtoning, men det görs på ett synnerligen inbjudande sätt och jag inbillar mig att trumspelet har mycket att göra med det. För det är helt briljant på Blue Record. Sällan, eller åtminstone inte på väldigt länge, har jag mött ett så uttrycksfullt trumlir och det värmer mitt hjärta och lyfter hela skivan.

Utropstecknen på skivan är annars de mest medryckande låtarna. Swollen and Halo, med sin lilla föregångare i finstämda Steel that Sleeps the Eye, och A Horse Called Golgotha är i sanning riktiga höjdare till låtar, men också de två mest lättillgängliga på hela skivan.

Och det är väl där knorret kommer in, antar jag. De mest inbitna fansen hade nog hellre sett att bandet hade gått ytterligare in i sig självt, snarare än bjudit in världen till sitt soniska universum som de gör nu.

Men förlikar man sig med det går det aldrig att komma i från att det är en samling riktigt starka låtar som Baroness har samlat på Blue Record. Och vore det något som hade fått mig att höja skivan ännu mer hade det varit fler medryckande bitar i stil med ovan nämnda.

Bullhead’s Lament avslutar sedermera skivan på samma manér som introt och ramar in skivan fint och förmedlar känslan att det verkligen är ett album man har fått stifta bekantskap med. Och bara en sådan sak är värd att premieras.