Jag har i ärlighetens namn svårt att formulera någonting som ens kan tangera begreppet vettigt när det kommer till Slayers nya platta World Painted Blood. Det enda jag är säker på är att jag gillar den.

Sättningen på World Painted Blood är samma som återförenades till 2006 års platta Christ Illusion, det vill säga densamma som under bandets storhetstid under andra halvan av 1980-talet. Sättningen som gav i från sig klassiker som Reign in Blood, (1986), South of Heaven (1988) och Seasons in the Abyss (1990).

För tre år sedan var det en god mix av det gamla och det mer sentida Slayer som gjorde sig till känna och den benämningen är fortfarande intakt. World Painted Blood bjuder på såväl retrodoftande tvåtaktsrökare som mer moderna, tunga bitar.

Allt annat vore faktiskt förvånande, Slayer känns inte som bandet som blir bekvämt i ett uttryck för länge. I stället vill man söka nya vägar, om än inom den sfär man trots allt befinner sig i. För oavsett råder det ingen tvekan om att det är Slayer det handlar om.

Både Psychopathy Red och Playing With Dolls har sin charm, även om de skiljer sig rätt mycket åt och jag ska inte sticka under stol med att jag föredrar den förstnämnda rackaren.

Men jag tycker den mixen på det stora hela blir väldigt bra, kanske till och med bättre än den blev på Christ Illusion. Även om jag ska låta det vara osagt egentligen, det är ändå marginaler det handlar om i det fallet.

Visserligen är det väl i princip straffbart att som född på 1970-talet anse att Slayer anno 2009 har något relevant att tillföra fortfarande.

Men jag väljer att i stället förlika mig med att det var 23 år sedan Reign in Blood briserade i en intet ont anande metalvärld och att det borde, och lyckligtvis har, flutit en del vatten under broarna sedan dess.