I’m thinking of taking my family and getting out of this country soon, sometime over the next couple of years. It’s cold and it’s mean-spirited and I don’t like it here anymore.

När Alan Moore skrev det där 1988 kunde nog ingen tänka sig vad som skulle komma. Han visste precis. Det var inte sci-fi. Fattigdomen, kriget och egoismen flyttade in i våra vardagsrum, i väntsalarna och på våra arbetsplatser. Globalt. Det fanns, och det finns ingenstans att flytta. Den som inte beväpnar sig med hård hud och benhård vilja, riskerar att slitas sönder i den känslosoppa som Lilla My så cyniskt varnat oss för.

Kent är en del i det där. Kent kastar sig mellan hårdaste flinta och den känslosammaste högstadietid. Mellan hatets sånger och de larvigaste kärleksrim. De flesta vill inte släppa fram känslosoppan. Ingen vill ha en diagnos, men alla vill gärna lyssna på den och uppleva den i ett kontrollerat rum. Helst utan de allsmäktiga övervakningskamerorna. Kent fyller någon funktion som bro. Ett romantiskt stålbad som vi sett både hos Depeche Mode, Radiohead och all den elektronica som sipprar in.

Kent ger sig inte heller. Skiva efter skiva. Projektet är inte fullbordat. Kent är en process. Förmodligen för att de fortfarande har kul. Inga övernaturligt konstnärliga förklaringar. Inte för att de är bäst i världen. Så landar då Röd hos mig. Jag har hört Töntarna – inget mer.

Så möts vi av kyrklockorna. Och fotskrapet på kyrkgolvet avbryts av orgeln. Tron på det analoga avbryts av det elektroniska. Med Röd låter Kent sig fullbordas elektroniskt. Det är dansant och disco. Allt inramat av tegelhusen i Berlin. Berlin som alltid balanserat mellan diktaturen och demokratin. Mellan bruna skjortor och röda halsdukar. Mellan hårt Krupsstål och känslan av otillräcklighet. Mellan flinta och känslosoppa. Mellan blåa dagar och röda maj. Och det är så i tiden.

Kent gör det bra. Låtarna är anpassade för klubben – inte arenan. En tryckande lust att dansa sveper över mig redan med Taxmannen. Det är inledningsvis dovt och tonårsilsket i Krossa allt, och nästan ett slätstruket glamkomp i refrängen. Och Jocke Berg sjunger sprött och kanske återhållsamt desperat i Hjärta. Stråkarna gör Sjukhus kanske till det pampigaste Kent åstadkommit. Vals för Satan (din vän pessimisten) kan vara bäst på hela albumet. Den har tillsammans med inledningen 18:29-4 väckt upp varenda frikyrklig exorcist. Det är inte bara hos Kent kristna bilder och teman står i centrum just nu. Idioter har förmodligen starkast text och gungigaste melodin av alla låtar på Röd. Ingen ska väl sakna Kentballader, och nya hångelfavoriter lär bli Svarta linjer och Ensamheten. Töntarna funkar fortfarande som naturligt singelsläpp. Sist som vanligt något för melodramen – Det finns inga ord.

Jo, vi känner igen Kent. Jag gillar deras uppriktiga önskan att få spela dansmusik och elektroniskt. Men unikt är det inte, kanske mindre än någonsin. Berlin, flinta och känslosoppa. Vi lever väl alla i det. Eller undviker det.

Så ännu en kväll sänker sig i förnekelsens tid. Tryck tillbaka paniken. Statsepidemiologen säger att det inte är någon fara. Vi kan shoppa som vanligt. Vi kan gå till jobbet som vanligt. Vi kan sitta i väntrummet som vanligt. Bara vi tvättar händerna ordentligt. Idioter. Vi kan få utlopp för känslosoppan med Kent.

Goodnight England. Good night Home Service and V for Victory.