Jag har alltid tyckt Nicolai Dunger är en väldigt sympatisk artist. En artist jag gillar på avstånd, men inte riktigt lyssnar på. Han har varit lite för vän eller för storvulen, lite för mycket. För mycket för mig.

Men för några år sedan hittade han helt rätt. Han gjorde tre skivor (2005, 2006 och 2007) under ett annat namn, den första under förklädnad som hemlig artist — även om redan pressreleasen berättade om att det ryktades om att det var Nicolai Dunger som var A Taste of Ra. Då plockade han fram något som slog an rätt strängar och jag hörde det jag tyckte mig hört i hans artisteri under eget namn men aldrig plockat fram riktigt.

Sedan dess har jag hoppats på att han ska sammanfoga sina jag till ett. Blanda sitt tidigare jag, Nicollide & The Carmic Retrebution med A Taste of Ra och göra något fullständigt briljant.

Jag väntar fortfarande.

Men han kommer närmare. Han gör fortfarande Van Morrison -utflykter, han produceras lite för stort. Gör någon form av hyllning till ett Sverige fyllt av dansbanor, förklädd i rootstappning.

Men det är också ett väldigt starkt album. Duetten med Nina Persson är len och vacker. Ninas röst är alltid en höjdpunkt i mitt tycke. Särskilt när hon tillåts krydda på det här sättet.

Men bäst är låten han lånar från det första A Taste of Ra-albumet, Can You?. Här med drillande flöjt från Jonas Kullhammar, läcker basgång och piano från Mats Schubert.

Han har gjort ett popalbum igen. Ett album som förhoppningsvis hittar fram till många i höst. Det kommer de gilla.