Ikväll spelar J. Tillman i Göteborg. Jag är inte där. En rapport från spelningen i Malmö igår fick mig att stanna hemma med Year in the Kingdom för att fundera på vad det är som lockar med Tillmans musik, när han enligt min väns utsago är så stentråkig på scen. När jag skrev om Vacilando Territory Blues, ett album jag underskattade, så var jag lätt hoppfull om Tillmans fortsatta solokarriär. I och med det åttonde soloalbumet har jag tröttnat.

Tillman har så bra melodier där under den ansträngda sången. Han har röst också. Han använder den bara på ett tokigt sätt. Det här hade kunnat vara så bra, tänker jag. Sen skriker jag reflexartat ”Jack Johnson!” när Earthly Bodies tassar förbi i hörlurarna.

Styrkor från Vacilando Territory Blues, så som styrfart – ibland till och med tempo, finns inte på Year in the Kingdom. Det finns ingen Steel on Steel. Ingen Above all Men.

Jag vet inte vad felet egentligen är med Year in the Kingdom. Men det är stort. Albumet saknar riktning, arrangemang och engagemang.

Tillman håller hög utgivningstakt. Han ger ut en eller två, eller tre, skivor om året. Han har gett ut åtta album sedan 2005. Han spelar med ett stort gäng band. Han är fast medlem i Fleet Foxes som turnerat oavbrutet sedan monstergenombrottet. Kanske är det så att det här är ungefär det han hinner få ur sig. Lite mer tid, lite mer av allt, hade gjort stor skillnad.