Om det är något pophistorien har lärt oss är det att en karismatisk sångare kan flytta berg i sällskap av ett tillbakadraget låtskrivargeni, speciellt om de båda kontrahenterna ser ut som Jack Skellington respektive Christoffer Robin. Att The Raconteurs, ett band där barnboksparafraserna i själva verket är Jack White och Brendan Benson, ändå lyckas vara mediokert är troligtvis det slutgiltiga beviset på att supergruppernas förbannelse står över även de till synes mest idiotsäkra framgångskoncepten.

Men en sak utöver den briljanta singeln Steady, As She Goes måste man ge The Raconteurs, och det är att de gav Brendan Benson ett välförtjänt uppsving i karriären. När han nu släpper sin första skiva i eget namn sedan 2005 kan han räkna med en avsevärt större publik än den lilla skara gräsrötter som förälskade sig i den mjuka powerpopen på hans tidigare album. Att de nytillkomna sedan kanske lämnar honom för ett kanadensiskt indiekollektiv med fem hundra cembalospelande skogsnymfer är deras eget problem, för Benson är en tidlös låtskrivare som spottar ur sig klockrena poplåtar som om det vore det enklaste i världen. I hans värld är det enklaste oftast det bästa.

Just därför är det lite förvillande att My Old Familiar Friend inte är tillnärmelsevis så bra som den skulle kunna vara. Här och där glimtar det till, men bortsett från vissa låtar, som Cheap Trick-stompiga Don’t Wanna Talk och snillrikt banala Poised and Ready, låter en alldeles för stor del av My Old Familiar Friend som en fattig mans Squeeze. Ibland låter det till och med som en fattig mans Squeezes b-sidor, och har man hört det verkliga Squeezes b-sidor vet man precis vad det innebär.

Visst förtjänar han all uppmärksamhet han aldrig har fått, Brendan Benson. Synd bara att den kommer när briljansen har börjat tryta.