dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Brendan Benson: My Old Familiar Friend
My Old Familiar Friend (album, cd) Brendan Benson
2009
V2/Bonnier Amigo
6/10

Ja fast nä

Om det är något pophistorien har lärt oss är det att en karismatisk sångare kan flytta berg i sällskap av ett tillbakadraget låtskrivargeni, speciellt om de båda kontrahenterna ser ut som Jack Skellington respektive Christoffer Robin. Att The Raconteurs, ett band där barnboksparafraserna i själva verket är Jack White och Brendan Benson, ändå lyckas vara mediokert är troligtvis det slutgiltiga beviset på att supergruppernas förbannelse står över även de till synes mest idiotsäkra framgångskoncepten.

Men en sak utöver den briljanta singeln Steady, As She Goes måste man ge The Raconteurs, och det är att de gav Brendan Benson ett välförtjänt uppsving i karriären. När han nu släpper sin första skiva i eget namn sedan 2005 kan han räkna med en avsevärt större publik än den lilla skara gräsrötter som förälskade sig i den mjuka powerpopen på hans tidigare album. Att de nytillkomna sedan kanske lämnar honom för ett kanadensiskt indiekollektiv med fem hundra cembalospelande skogsnymfer är deras eget problem, för Benson är en tidlös låtskrivare som spottar ur sig klockrena poplåtar som om det vore det enklaste i världen. I hans värld är det enklaste oftast det bästa.

Just därför är det lite förvillande att My Old Familiar Friend inte är tillnärmelsevis så bra som den skulle kunna vara. Här och där glimtar det till, men bortsett från vissa låtar, som Cheap Trick-stompiga Don’t Wanna Talk och snillrikt banala Poised and Ready, låter en alldeles för stor del av My Old Familiar Friend som en fattig mans Squeeze. Ibland låter det till och med som en fattig mans Squeezes b-sidor, och har man hört det verkliga Squeezes b-sidor vet man precis vad det innebär.

Visst förtjänar han all uppmärksamhet han aldrig har fått, Brendan Benson. Synd bara att den kommer när briljansen har börjat tryta.

Rebecka Ahlberg

Publicerad: 2009-09-25 00:00 / Uppdaterad: 2009-09-25 00:09

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #5265

3 kommentarer

Håller inte med om att briljansen börjat tryta. Tycker nog att den här är ett snäpp bättre än förra. Här finns lite variation, vilket ju inte direkt är ett signum i powerpoplandet. Men visst, det är svårt att nå de två första albumens höjder. 7/10.

Medlem 2009-09-25 16:39
 

Måste nog kollas upp men håller med om att Benson kanske passerat sin bäst före tidpunkt.

Hälften Man Hälften Kaka Oregistrerad 2009-09-25 18:11
 

Måste säga att jag älskar dina liknelser mellan Jack White – Jack Skellington och Brendan Benson – Christopher Robin. Tycker det fångar så mkt i vad de bägge uttrycker så mkt!

Peter Oregistrerad 2009-10-23 11:06
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig