Vi var på Lilla Hotellbaren och såg The Disciplines i lördags. I ärlighetens namn är de ganska lama. Men de har en stor behållning, och det är att de frontas av Ken Stringfellow.

För en minimal del av allmänheten är Ken Stringfellow mest känd som sångare i det kultförklarade powerpopbandet The Posies, som i sin tur i dag är mest kända för att ha med några låtar som exempelmusik i Windows Vista. Sedan storhetstiden i mitten av 90-talet har tillväxten Posies-fans varit ganska låg, vilket kanske inte är så underligt med tanke på att de inte har gjort något riktigt bra sedan 1996 års Amazing Disgrace. Av någon anledning har de dock alltid varit orimligt poppis i just Sverige. Kens parhäst Jon Auer bodde här i ett par år, och Ken själv har med jämna mellanrum producerat olika Posies-dyrkande popband från Skellefteå med omnejd.

I år kom alltså det årliga besöket i form av en spelning med det relativt nya garagerockprojektet The Disciplines, som består av tre rara norrmän och Stringfellow själv. Nu för tiden verkar han leva ett ganska stillsamt liv i Frankrike med fru och barn, men det hindrar honom inte från att leva om som en skolklass med ADHD så fort han ställer sig på en scen. När jag såg honom med Posies på Debaser för en sisådär fem år sedan sprang han runt i lokalen, hoppade upp på folks axlar och försvann i väg åt alla möjliga håll, och den här gången såg det inte annorlunda ut. Ken for upp på bardisken, klättrade runt bland sofforna längst bak i lokalen och trasslade in halva publiken i sin mikrofonsladd. Total anarki rådde. Jag dog i hela kroppen.

Efter fem års ålder är det sällan man får chansen att sparka åt alla håll. Man måste börja anpassa sig efter normer och sociala regler, och hur nödvändigt det än må vara så är det ganska tråkigt. Det är förmodligen därför vi blir så till oss när folk ger fullständigt fan i hur man ska bete sig. Att Monty Python, Tårtan och Kjartan Slettemark har fått sådan genomslagskraft beror antagligen på att de materialiserar allas vår förtryckta önskan att bete oss som idioter lite då och då.

När så Ken Stringfellow, som än i dag ser ut som en blandning av Iggy Pop och en 17-årig emokille, klättrar omkring på lagom svala Lilla Hotellbarens bardisk och skriker i öronen på lagom svala reklamare är det lite som att se min hemliga dröm realiseras. Här står vi alltså och tror att vi är något i vårt vuxna medianäste där till och med servetterna är designade av någon gravallvarlig Beckmans-elev, och så kommer en totalt ohipp galning och bara STÖR.

Han viftar med händerna en millimeter framför konventionernas ansikte och skriker LUFTEN ÄR FRI LUFTEN ÄR FRI, gör allt man inte får göra, är ett enda stort Tourettes-anfall i den mest kontrollerade miljön hela Stockholm kan uppbåda, och jag älskar det. Jag älskar den rubbade ordningen och det helt ologiska men ändå så självklara i att en 40-årig småbarnspappa färgar håret svart, primalskriker och knuffar sig genom en bar full av tillrättalagda pretentioner, mina egna inräknade. Det är precis vad jag vill men aldrig kommer att göra.

Ken Stringfellow är hela mänsklighetens tvångstankar förkroppsligade i en enda liten spastisk amerikan, och för det tackar jag honom. Må hans leder hålla för alltid.