Det är svårt att hylla finstämd musik. Finstämd. Ett skällsord.

Därför får band som Great Lake Swimmers, Nada Surf och Grand Archives ständigt för låga betyg. De säger ingenting, de har inte kuk, de är vuxna, de är inte arga på nån, deras musik avslöjar inte hur smart den är. Man är lat när man lyssnar på dem. Trots det är det mest av allt album av de tre banden ovan som de senaste åren snurrat ständigt i mina spelare. Inte till vardags, men på klippor längs havet, på picknickar, middagar och ideligen när latheten smyger sig på.

En bekväm musiklyssnare. Vilket skällsord.

Ändå är det inte bara för att slippa drabbas av dåligt samvete varje gång jag är trött och romantisk på klipphällar som jag plockar fram betygssäcken. Mat Brooke var inte helt fel ute när han slaktade i stort sett alla skrivna låtar till Keep In Mind Frankenstein när inspelningsarbetet hamnade fel från början. Ansatsen var att inte göra den finstämda, långsamma folkpopen som på självbetitlade debuten. Tanken var att tempot skulle vara högre, variationen större. Det funkade inte. Nya låtar skrevs, hann inte repas in särskilt mycket och de inspelade spåren speglar förmodligen exakt det Grand Archives är. Även Keep In Mind Frankenstein är vacker pop med begåvad stämsång och tystlåtna, detaljerade arrangemang.

När Grand Archives spelade i Sverige i våras var det skevt, de nya låtarna var dåligt repade och publiken började lämnade bandets vardagsspelning mot slutet. Behållningen var trummisens dåliga vitsar, Jackson Brownes Doctor My Eyes och Dig That Crazy Grave. Att minnas låtar man enbart hört live en småtråkig onsdagkväll, när man hör albumet ett kvartal senare, är something special. Därför är just Dig That Crazy Grave det mest direkta på Keep In Mind Frankenstein. Dig That Crazy Grave är Grand Archives egen The General Specific utan drivet, Ben Bridwell och handklappet. För när Mat Brooke lämnade Ben Bridwell och deras Band of Horses tog han enbart med sig några beståndsdelar. Falsettsången blev mjuk, skäggpopen blev snäll, trummisen fick hålla tillbaka och dra vitsar istället för att känna sig behövd och uppskattad.

Men Grand Archives upplägg funkar. När jag lyssnar för att recensera blir jag lätt uttråkad. Men jag hör hur Left For All the Strays är en jävla kyrka byggd av små, små barn. Den borde vara så tanig och dåligt sammansatt att den välter bara man nämner den, men den är ett stillsamt mästerverk. På det sättet kan man ta sig igenom Keep In Mind Frankenstein spår efter spår och få en ny bästa vän.